Jag har något sent upptäckt den gruva som finns i ÖPPET ARKIV på tv ett.
Där kan man både se och höra Bo Strömstedt dela med sig av sina minnen och upplevelser med och av gångna tiders litterära kändisar, en del lite bortglömda hos, som jag tror en bredare allmänhet men jag kan ha fel. Nåväl en man som säkerligen var mycket omtalad på sin tid var Sven Lidman, väckelsepredikant och erotoman. Det sista märk väl lade jag till alldeles själv. Och varför gör jag det? Kanske helt enkelt för att jag minns att mina föräldrar nämnde honom - men de tillade inget om honom.Det var som sägs ibland ,en talande tystnad. Men enkelspårig som jag ändå är kom jag mig inte för att som man säger ställa följdfrågor- men det är en svaghet delas med samtidiga nu levande så kallade journalister!
Små grytor har också öron. Men just det att jag minns honom utan att ha vetat ett dugg om honom förvånar mig en hel del. Detta leder mig in på en fundering kring vad är det som gör att man minns? Jag såg en dokumentär om "vildar" från Sydamerikas djungler de använde giftet curare för att döda en del djur. Curare är ju ett ikoniskt gift men alls inte lika effektivt som man kan tro. Men själva poängen i detta är att de visste att giftet skulle fungera men de kom inte ihåg hur det kom sig att de lärt sig och vem som hade lärt ut det? Kunskapen bara fanns där.

Samma mysterium för mig är ju frågan: om man är en andens man vad skall man då ha två hustrur till?