Hur min farmor brukade gnugga
händerna och fråga så fort vi klivit in
i tamburen och kikat över tröskeln:
“Nå, har ni nå goda nyheter att berätta?”

Det fanns så mycket patina i allt hon sa...
Jag tror hon var lite synsk...
Nu när det spritter i benen och skönheten
i himlakroppen känns så explosiv and all
Ibland vill jag vara lika banbrytande som
ett vackert ögonblick i ett trapphus.

Som en kemisk reaktion som oxiderar
under tungan, explosivt.
Jag vill respektera språket
och dig medan du levde

Spridas som en hörsägen i skrattrynkorna
Alla historiska ikoner i ryggmärgen.
Du är anledningen till varför jag inte svor
i onödan i tonåren. Men nu svär jag.
Jag svär.
Men så biter jag mig i tungan i bland.

Allt känns så livfullt när det sägs med ett eko,
vinden i håret och klorofyll mot kinderna...
Och när du öppnar dörren mot Ugglans
park blir allt så slående... hur vi växer... och
blommar ut i nåt ärfligt.

Do you see the resemblance in the hour glass?