Någon hörs hoa lite försiktigt ute på gården. Tyckte det rasslade i gruset nyss, men nu hörs bara ett långdraget hoande. Tror asfalten ligger öde, fast morgonen är redan ljusnad i slutet av februari. Undrar vem det kan vara som ger ljud ifrån sig - men låter min gröna gardin vara fördragen. Det smått nyfikna hoandet upphör ingalunda.

Till sist drar jag undan gardinen, och därnere står en GREDELIN LITEN UNGE vid sin sparkcykel. Hon blickar redan upp mot mitt fönster - nu tyst - förmodligen för att gardinen just rörde sig. Men så inser jag att min GANSKA OFANTLIGA UGGLA står på fönsterbrädan och blickar ut ju!! Dvs utanför gardinen... Hade halvt hunnit glömma hur jag ställt figuren där som ljuskälla, oftast släckt.

Genast får jag idén hur den lilla människan har iakttagit ugglan en god stund. Nu tror hon nog att ugglan reagerade till sist på hennes hoanden?! Månne blir ungen förvånad att någon annan bor härinne?! Eller så var ropen riktade till/från något helt annat håll. Hursomhelst möts våra ögon en sekund, innan jag drar mig tillbaka. Sparkcyklisten rasslar vidare längs gården, ända bort till sina kompisar.

Gruskornen kommer fram under mina dörrmattor. Ju fler små bitar jag fiskar upp med våta papper, desto fler torra korn ligger kvar på golvet. Hur gott om grus kan egentligen dras in genom ett par skosulor?!

Drömmer att här står orangea stenar utplacerade på rad. Som om man har målat dem för att de skall vakta monumentet därinnanför.... De borde nog ha varit rejäla block, men somliga är hemskt runda, och når mig knappt ens till fotknölarna. Stenarna är säkert menade att följa en rak linje - men bildar snarare en hackig kurva, en operfekt halvcirkelbåge.

Det livsviktiga är att dessa brandgula fungerar som larm - ett larm installerat i myrmarksmässig gräsmatta. Därför får ingen flytta på formationerna - kanske inte ens passera raden lättvindligt. Verkar som jag är utsedd till vakt - att ytterligare vakta denna mystiska gräns.... Börjar i varje fall patrullera längs stenlinjen. Efter en stund har stenarna blivit såpass små, och såpass många, att mina tår lyckas riktigt fort trippa fram på dem...

Om monumentet innanför är en fontän eller kanske skulptur, huruvida snarare en rymdfarkost, eller om det utgör ett helt berg eller bara ännu en sten.... den självklara bilden suddas snabbt ut. Mitt uppvaknande huvud söker efter ett fast fenomen - trots jag vet att drömmar ofta skiftar skepnader i samma scen. 

Bredvid min kudde ligger en hög riktigt orangea album med Finn & Fiffi - kan jag ha öppnat ögonen mitt i drömmen och blivit påmind om dem??

Märker att alltid när jag kollat klockan, så fortsätter tidpunkten i min föreställning att vara just den uppkollade. Ser samma siffror, mumlar dem mantramässigt inom mig.... Glömmer alltför ofta att räkna med hur sekunderna ju rusar vidare en minut... tydligen redan fyra minuter.

Skulle givetvis vilja frysa fast klockslaget - så jag hinner fixa ännu fler moment. Men det funkar uppenbarligen aldrig så - nå, väldigt sällan i varje fall.

Samtidigt är en annan del av mig klart medveten om tidens gång. Känner till exakt hur lång en välförberedd klädpåtagning inklusive skoknytning är (emellertid en helt annan historia när jag skall välja och vraka bland utrustningen). Vet precis hur snabbt en tillräckligt lugn tandbortsning måste gå.

Likafullt skjuter jag gärna upp varenda syssla många sekunder... till förmån för att få inbilla mig vara kvar i samma nu som nyss.

Faktum är att jag hade den mest realistiska uppfattningen av alla i gruppen (cirka tolv personer) när vi ombads uppskatta hur långt musikstycket var som vi just fått höra. Mitt intryck kom närmast de tolv minuterna, medan somliga trodde flera minuter längre/kortare. 

Hur sedan själva upplevelsen av sköna/hemska sekunder kan skifta något oerhört i hurpass utdragna de verkar vara - det erfar vi förstås allihop olika från fall till fall. Dock vardaglig enkel estimering av hur fort klockan tickar egentligen - där tycks jag ha lika fullfjädrad förmåga som vara skicklig på att bedra mig själv.