En dag ute på en tvärgata till Drottninggatan stötte jag plötsligt ihop med en gosse som hälsade på mig med att brista ut i ett 'idiot', varpå jag kom mig för med att fråga 'har vi setts förut?' och han svarade ett som irriterat 'hur så?' och så fortsatte vi prata den stunden en smula. Det lät ungefär så här.
- Du presenterade dig och så tänkte jag att vi kanske setts förut, bara att jag inte såg några bekanta drag i ditt ansikte.
- Jag sa inte alls vad jag hette.
- Jodå, det hörde jag nog.
- Det gjorde jag inte.
- Det gjorde du alldeles bestämt.
- Nä, jag gjorde det inte.
- Du drog till med att kalla dig 'idiot'. Jag tänkte att det var ett ovanligt namn. Men kanske är det istället din titel. Som snickare, murare, gigolo, Direktör eller Kabinettssekreterare. Det är då märkligt, vissa yrken presenterar sig med gemen och andra med...
- Du, jag har inte tid att stå här och (argumentera och tjafsa är bara litet olika tillmälen för i stort sett samma sak) prata med dig längre.
Sedan vände gossen på klacken och återupptog vandringen mot att rädda dagen, världen eller bara leta efter en butik som sålde skosnören, knäppkängor eller frimärken.
En kamera kan ta litet olika sorts bilder. Vanligen tar den sådana bilder som tingesten riktas mot, om fingret bara har vett att 'trycka på knappen'. Trots att en del människor av viss vikt haft ansvaret för att göra just det, har det visat sig att 'bara en del' verkligen trycker. Andra bara hotar med det. Längre fram på Drottninggatan, sett från Sergels Torg-hållet, om en själv traskar mera med torget bakom sig, har det legat butiker vilka såväl 'kommit som gått' och givit gärna en smula efter för historiens vingslag. En del människor 'faller till marken likt vissna löv, döendes mitt i livet'. Medan andra visserligen faller, men för att prova underlaget, är det verkligen lika hårt som en lätt skulle kunna tro? Det är det, ungefär lika hårt som plattorna vilka klär en del trottoarer här som där i mera verkligheten. Att falla fritt är i och för sig en lätt kort upplevelse men ej helt utan angenäma inslag. Det är ofta först i slutet på fallet, som även ett magplask kan svida ordentligt.

(Mera tidsödande text i fortsättningen,
om det nu alls visar sig där blir någon)