Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

fullständigt normalt

Boots, shorts, rock, står och väntar på bussen kl 08 på morgonen. Kvällen som denna dagen kommer ifrån försöker håna mig.
Vill få mig att skämas. Jag kramar ica kassen med nedpissade kläder under armen.
Ganska trött, ödmjuk på det viset.
Känner mig lite taskig mot Khaled, fast å andra sidan jag däckade ju inte med flit...
Inget av de andra med flit heller... Jag va helt borta.
Det vackra mörkret där allt är bra - där borta - och nu står en ny dag här...
dess strålar river lite lätt i ögonen. Och försöker visa mig något mysigt med livet i sig...
Känner mig väldigt trött. Hur skall jag förklara detta för min fru?
Skitsamma, jag kommer på något... Jag säger det jag behöver säga...
Kort så trillar en plan i form av bilder förbi i mitt inre. Som snabbt avbryts av andra tankar...
Konstigt, jag borde frysa... Frosten har lagt sig tjock på allt. Och jag står med bara ben iförd shorts - kommando !
Men nä...
Kanske det är helt normalt?
Kanske hundratals, rent utsagt tusentals vait med om detta? Jag menar i min ålder...
Snart 40... känner mig som 100... på sätt och vis känns det som om jag varit här längre än så...
Allt är så tråkigt.
Men denna tristess kanske är normalt? Kanske fler som känner av den...
Jag kan se på folk att visa ser frågande på mig men ingen säger något... För många psykon ute och rör sig, och man kanske är rädd för oddsen , jag menar att jag kan vara en av dem...
Hur kunde jag ta det så seriöst att hjälpa dem? Ser mig om... Dessa vill inte ha hjälp, aldrig velat ha hjälp...
Visst hyfsat enkelt att dömma ut folk på detta viset... Men tycker att det fakumet är allt för uppenbart.
Nu skiter jag i dem. Till stora delar så skiter jag i min frihet och sanning också. Den finns bara här för mig, så jag tar fram den bara när den behövs.
Livet här känns väldigt meningslöst...
Det känns som om vi alla går och väntar på något...
Ingen som riktigt vet vad det är men det kanske inte spelar någon roll heller?
Jag tror jag väntar på nästa stora kick... men distansen mellan dem uppåt 40 årsåldern är så enorm att man tappar suget efter dem...
Man liksom glömmer av hur det va att jaga något - kicken är en bortglömd nyans...
Blev frågad på jobbet
"så vad gillar du då?"
Jag råkade säga att jag inte gillar glass...
Shit, va ställd jag blev...
Jag gillar ju ingenting direkt...
Och när jag säger att jag inte gillar glass så menar jag att jag inte köper glass...
Senaste 4 åren så kanske jag köpt 4 glassar... På det sättet inte gillar glass...
inte avskyr det, eller ifrågsätter människor som äter glass... iaf.
Jag svarade:
"tzatziki"
Självklart så blev det skrattanfall på det svaret...
Jag menar jag är medveten om det
att det är konstigt att kanske säga så på den frågan...
men jag vet inte vad jag ska svara,
för det finns inget självklart svar...
till någon av deras frågor...
Självklart kunde jag spinna vidare på den kulan ett tag, hålla igång snacket...
så kul på sätt och vis när folk skrattar, och ler. Alltså på ett genuint sätt...
Men å andra sidan jag vet inget om genuintet, ganska vilsen i mig själv, i livet rent allmänt...
Jag älskar min fru, det vet jag...
men efter det, så är det mest tröttsamt
ytligt
lite skruvat och sjukt
och baserat på någon orimlig version av någonting som tvingats på en...
varje dag, gå upp och ät ur vår lögn...
Jag sitter och tittar på talriken med skiten...
Jag har tappat aptiten...
Men så länge det finns liv i en så vaknar man upp till det bordet, och det som serveras är deras skit...




Fri vers av Alexander Gustafsson
Läst 128 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-03-03 18:56



Bookmark and Share


    Sefarge VIP
Skrivet med närvaro o äktehetskänsla
Som nyfiket drar in läsaren i
en annan "Föreställnings
-värld"
Bravo!
;)
2021-03-03
  > Nästa text
< Föregående

Alexander Gustafsson
Alexander Gustafsson