jag öppnar min mun men ingenting kommer ut

mina ord är begränsade

jag kan inte andas men jag talar ändå

min hjärna och käke är trötta från att försöka att inte stamma och byta ut ord precis innan jag börjar tala

varje dag sjunker jag till botten av alla ord och bokstäver liksom en tung sten i en sjö

jag är hellre tyst än att behöva upprepa allt jag säger och stamma ännu mer tills jag inte kan andas

människor fortsätter att avbryta mig medan jag försöker mitt bästa att tala

och när någon äntligen lyssnar
så kommer det ut ett annat språk som bara jag kan förstå

kanske jag är en utomjording?
jag passar inte in
er värld förstår inte mitt språk eller vilken smärta det är att höra alla andra tala ett perfekt språk medan jag bara talar i gåtor

nu ska jag till min egen värld
där alla är som jag
och pratar samma språk som mig, där de förstår den smärta jag går igenom varje dag och natt
kom och hälsa på när du har tid och kan förstå mig