Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag skulle kunna vara död

Det är mörkt i mitt rum, alla jag älskar har redan försvunnit, dagen har kommit och gått. Det enda som bestått är tyngden i min kropp.

Konstant letandes efter en utväg, ett sätt att säga jag är inte färdig, att trotsa min ärlighet och det jag vet är den enda vägen framåt med rent samvete.

Jag skulle kunna vara död, skillnaden är att döden erbjuder mindre besvär. Ord som låter ungefär såhär: "Livet är guld och flärd"
tär ba på min själ.

Jag vill vara ren, stor och stolt över mina bedrifter och mitt sinne, men smutsigheten sitter längst in i mitt inre. Hur ska jag bli fri, skratta bekymmerslöst och leva ambitiöst?

Jag vill säga att än är inte allt över godheten lever kvar, men vart? Allt jag gör allt jag ser alla tankar som är så snea, så skeva, vittnar om en annan verklighet.

Det finns talessätt som dessa "allt kommer inifrån", välreciterat ofcourse men de skänker ändå tröst till mitt karga hjärta. Kanske har jag en verklighet bortom all smärta.

Jag tvekar inte en sekund på att allt gott som jag har är temporärt, om de endast visste alla mörka tvister. Om de endast visste alla mentala brister då skulle jag stå ensam kvar. Då skulle jag inte ha något annat svar än döden som mitt sista val.

Mammas pojke, pappas son. Det är jag. dem kanske ändå skulle stå kvar. Får jag lov att säga att monster inte är mitt pronomen, men att jag samtidigt inte är guds barn?

Förövrigt så har jag ingen tro, när man har sett vad mänskligheten medför mot planeten, sina systrar och sina bröder. Då vet man bättre än att peka på ödestro. På att gud är skaparen av vår sol, vår jord och alla djur på zoo.

På tal om zoon är vi inte alla vilda djur i bur? Som skjuter ner varandra, dödar hoppet, plågar varandras själar, kastar bajs och skriker för full hals?

Jojo men nu är det ju så att jag är påväg ut, borde jag klaga? Djuren i buren har trots allt öppnat en lucka och befriat mig från Jordens aga. Jag borde vara tacksam, men dem jag älskar finns fortfarande kvar och frodas utan besvär. Illusionen finns fortfarande där om livet i harmoni utan misär.

Någonstans finns ändå hoppet kvar. Vad händer om jag skaffar mig en ryggrad och börjar gå? gå mot toppen? Kommer någon hindra mig och säga "stopp och belägg vi vet vem du är, du har försummat din chans att vara här"

Vad skulle jag svara? "men snälla konstapeln, jag innebär inte längre besvär! Jag lever för kärleken och strävar mot ambitionen att bli en gentleman, en svärmorsdröm!"

Spelar det ens någon roll, borde jag kanske inte bara börja sjunga på min avskedssång, vifta med hatten och fara min väg ut ur denna värld.




Skapa | Skriva av K killen
Läst 65 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2021-03-04 15:12



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

K killen

Senast publicerade
Jag skulle kunna vara död
* Se alla