Trädens antenner
fångar upp himlens musik

Musiken känner inte igen mig
Tonerna passerar förbi
utan att hälsa

Jag letar efter min kropp, dess tyngd
Är trött på viktlösheten

Vet inte hur länge det varade
En sekund, en minut, en timme?
men tillräckligt länge för att min kropp
skulle glömma
Och min hjärna tappa kontakten
med min kropp

Det inlärda får läras in på nytt
om och om igen

Varje sekund är en droppe
i glömskans hav
Och så detta som inte går att förstå
hur jag än försöker

Jag lyssnar till tystnadens brus
Letar efter en kanal i minnet
Den dyker upp, som från ingenstans
Snörapporten
Jag är pojke och tänker
Hoppas det är storm på fjället
så att vi måste stanna hemma
Gå omkring i pyjamas hela dagen
och ha det varmt och skönt
Den känslan går inte att bryta upp
och göra inbrott i
eller analysera
Den bara finns där
och väntar på
att få omfamna mig

Och någonstans finns jag, men inte här
Och den pojke jag en gång var
är nu jag

Tiden gräver sin grop
Jag frågar om det där schackpartiet
Det som påbörjades
för några år sedan
Jag har glömt vilken färg som var min
vit eller svart?

Jag försöker låta bli att tänka på döden
för ofta
Men ibland kommer den över mig
med all sin kraft
Det var länge sedan jag besökte kolumbariet
i St Görans kyrka där askan efter dig och din make,
min mammas farfar, finns
Jag ser framför mig hur jag snittar
blommorna jag köpt
och stoppar dem i den lilla behållaren
som jag fyllt med vatten
Jag placerar behållaren i fästet
som sitter på gravnischen med era namn på
Rummet är behagligt svalt
På vägen ut tänder jag ett ljus
och tänker på de enkla och fina människor
ni var

Jag tänker också
på den judiska begravningsplatsen
i Prag
Hur tätt gravstenarna låg
Lite huller om buller
Också det ett slags språk

Jag betraktar trädet utanför mitt fönster
Tittar länge på det
Lyssnar

Blundar