Jag makulerade min världsbild för att leva efter din, nu står jag här tom och vägledd in i sorg.

Jag ler för att jag är med dig men sorgen är uppenbar
och inget mer av mig är kvar.
Kärleken till dig är oemotståndlig du gör mig knäsvag
Jag glömmer mig själv och drömmer om dig varje kväll och dag.
Jag trivs med oss och med dig jag vill skapa ett vi och bli kallad ni
tillsammans ömsesidigt och genuint.
Kärleken övervinner allt säger dom men kan något övervinnas när det är dött, slut och förgiftat?

Blir de inte för abstrakt när min yin lyser i min närvaro och jag yang lyser endast i din frånvaro. Hur blev det såhär fel? Jag tog mina steg närmade mig dig mitt hjärta,

jag tog den tiden jag hade kvar för att komma närmre mina känslor för att älska dig djupare än vad jag känner. jag valde dig , älskade inte ens mig.. med dig i sikte så var jag snart på plats , få steg kvar
snart återskapas jag från tiden som barn.
Djupt i mörkret återupptas barndomstrauman och minnen repeterar varje dag. Förstå mig inte men försök...

Älska mig gör det nu jag älskar dig men aldrig mer än vad jag gjorde förut...