Det lyser
på ett ställe i kroppen
där det ska vara mörkt

Ett enträget tilltal skär
i min tillkämpade ouppmärksamhet

Något har halkat efter

Det viskar
djupt i råa rop

Något går undan

Katten rev mig på natten
när jag trodde hans skulle kräkas
och omilt svepte honom av Drömskeppet

Blodet trängde snabbt fram
i risporna på handledens ovansida,
förtunnat av Trombyl

För att inte blöda
över lakan och täcke
skyndade jag, utan glasögon
och utan att tända,
till badrummet,
desinficerade
och anbringade plåster

I det liv som andra kan iaktta
kom två montörer
från en fönsterfirma
och bytte fönster
både uppe och nere

Jag spelade obemärkt in allt sågande
och hamrande
till en musique concrètekomposition
och körde till Råneå
och en fysioterapeut
för att försöka bemästra det kalla blå ljuset
i min högra sida
som hoppat på mig
som en alien
i djupsnön i skogen
ovanför Norbäck
och hakat sina ödleklor
djupt i obliquerna

Vägen var till hälften täckt av is,
men bara jag såg det

Innan jag vet ordet av
har dagarna bytt inställning
och skogsbrynen ropar till varandra
över inägorna

Väckarklockorna klickar till
där de brukar ringa,
även när de inte är ställda

Tystnaden får en särskild ställning,
några sekunder

Det som alltid nöjt sig
börjar pocka
djupt i kroppens rörelsemaskineri

Ett svagt blått ljus ilar
genom Paracetamolfiltret

Våren går mot höst,
har Bob Dylan nästan sagt

Jag har tre bröder
i treglaset

Skinnet stramar över fingrarna
mellan sjuttio och åttio

Jag pinkar fortfarande bra,
det är det man ska,
pinka bra, tra la la, tra la la,
it's alright Ma,
jättebra, tjonga sta
dödens kråkor, kra kra kra
kra, kra, kra