Den andra av mitt livs två grandiosa bipolära manier, inträffade år 2013-14, och var någonting alldeles oerhört häftigt och underbart. Jag svävade fram längs trottoarerna och jag var vaket närvarande på ett sätt som jag inte hade varit på fyra decennier, och jag var i kontakt med alla mina känslor, samtidigt som mitt intellekt var påslaget, fantasi, minne, empati. Jag var stark och hög på livet och bortsett från några tokiga beslut angående bostad så var det bland det härligaste som jag har varit med om i mitt liv. Mani på en lagom nivå kan vara skön, men på grund av att jag strulade till det med bostad och blev hemlös så triggades min mani till att sticka iväg och balla ur, plus att det därför kom in gränspsykos i bilden som gjorde att jag en kväll den 1 april 2014 fick ett smärre sammanbrott på en cykelväg centralt i stan. Det blev ambulans och jag hamnade på en psykiatrisk avdelning där jag efter 30 års bipolaritet äntligen fick en diagnos. Läkaren gav mig inte lithium som jag hade behövt och jag skrevs ut efter 3-4 veckor när jag ansågs vara normaliserad i mitt mående. Jag sov hos brorsan ett par nätter och min manikurva pekade stadigt uppåt av stressmomentet i att inte ha en egen bostad,ett eget fredat territorium. Några dagar senare så umgicks jag med min flickvän, det var en söndag, och jag funderade på att sova på ett härbärge den kommande natten, men det blev inget med det och jag kom istället på idén att sova på en väns vind ganska centralt i Örebro.

Efter ett stopp på en krog och fyra öl så lade jag mig sen kväll på en madrass på denna gamla vind gjord utav trä. Jag var så stressad, uppjagad och så extremt manisk att det slog över i psykos. Det enda jag minns är att jag kom på idén att jag genom att tända eld på vinden skulle skapa publicitet för alla hemlösa.

Jag ställde madrassen mot dörrarna till några förråd och knycklade ihop en tidning och tände på, var på jag sprang nedför trapporna. I den stunden så insåg jag vad jag hade gjort och ringde 112. Brandkåren lyckades släcka branden, det var ingen fara för min vän och de övriga hyresgästerna. Det följde en tung tid för mig med att sitta i häktet, rättspsykiatrisk undersökning, och sedermera vård på en rättspsykiatrisk klinik i Örebro, där jag fick rätt slags medicinering, plus en kontakt med en utomordentligt duktig psykolog, en eklektiker.

Trots denna katastrof så kan jag minnas den tidigare medelhöga nivån av min mani som ett himmelskt tillstånd. Men vad får man om man korsar en psykiskt sjuk människa med ett fullständigt svikande samhälle, i mitt fall psykiatrin samt socialpsykiatrin?