Del 1 (3/3)



Allt som Molun nu upplevde var nytt för henne.
Hon kom in i omgivningar som hon tidigare inte varit i. Intrycken dök upp och simmade in i henne för första gången och hon kunde inte göra så mycket annat än att finnas till i det.
En doft av mull och kåda letade sig in i deras näsborrar. Den upptrampade smala stigen var ljusbrun av fallna barr från otaliga vintrar. Stora kottar runt deras kängor gjorde det lätt att snava till. En del av grankottarna var skalade och dess fröer låg spridda på marken som tappade bronsmynt. Stenblock ackompanjerade stigen här och var och utgjorde stöttande axlar att luta sig mot när stigen slingrade sig än uppför, än nerför i terrängen.
Med jämna mellanrum slank de förbi gluggar i gamla mossprydda stengärden, Molun tyckte de runda travade blocken påminde om huvuden med ögon och gröna kalufser. Gärdena strosade iväg åt båda håll, förbi träd efter träd efter träd, bort mot vad som föreföll vara en horisont. De minskade i storlek innan blicken inte längre kunde uppfatta dem. För stunden kunde hon inte avgöra vilket som var mest imponerande, de storslagna träden eller stengärdena som verkade omringa dem.
Färdkamraterna noterade att deras fart saktade ner. Underlaget var ojämnt och stigen var iordningställd av betydligt färre människor än de vägar de hittills lagt bakom sig. Varje meter de avverkade tog längre tid.
De blev varma av ansträngningen, gjorde halt och frigjorde några plagg. Molun tog av sig anoraken och nöjde sig med tröjan i ull hon hade på sig under. Hon avlägsnade täckbyxorna som satt ovanpå det fodrade byxparet. Deras ryggsäckar blev tyngre av de nerpackade kläderna men resultatet blev att de kunde röra sig mer obehindrat genom skogen.
En kvart senare undrade de om vägskylten verkligen hade varit aktuell, eller om den överhuvudtaget informerat korrekt.
De vandrade några hundratals meter till innan en grön vattenpump reste sig över mossan strax bredvid dem. En tom hink var trädd över munstycket. Under pumpen var växtligheten blötare och skissad i en mörkare kulör.
På håll kunde de urskilja en glänta där solljuset strilade ner och träffade en liten stuga i sten. Stuga var att ta i, den tilltog inte nämnvärt i skala medan de närmade sig den. Intill bostadens väggar och gavlar fanns antydningar till planteringar där några stjärnögon och ringblommor försökte göra sig hemmastadda och sträva mot ljuset.
En liten altan omgav dörren och kantades av ett staket med fint huggna stolpar. Ovanför altandäcket sträckte sig ett utskjutande skiffertak som bars upp av tre grova pelare. I förhållande till stenboden framkallade de ett näst intill överdimensionerat intryck. Fönstren som fanns i alla väderstreck hade späda spröjsar och luckor med utstansade hjärtan.
Ur en rymlig stol med armstöd på altanen reste sig en man med ett stort vitt skägg och blå mössa.
- Välkomna strövare!, sade han med mullrande stämma och vinkade. Välkomna till Byhall Lonbek och mitt enkla tillhåll! Jag heter Olitan. Vad kan jag göra för er?