Livet lärde mig att tro,
att efter var motgång
väntade mig fler.
Erfarenheten var så stor.
Med varje soluppgång
fasade jag mer.

Denna tärande misstro
mot alla och envar
gjorde hål i mig.
Ingen näring kunde gro
i gyttjan som var kvar
och utmärkte sig.

År och dagar fick bero.
Jag reglade min dörr,
släppte ingen in.
Försökte stilla min oro.
Så levdes livet förr,
lotten som var min.

Nu en glädje i mig bor!
Ler åt var framgång
och ser fram mot fler.
Tacksamheten är så stor.
Med varje soluppgång
växer den än mer.

Möter dagarna med ro
Kom in! är mitt svar,
dörren öppnar sig.
Bara kärlek ska få gro
i trädgården jag har,
blomstrande i mig.