Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Agda vill börja ett nytt liv. Hon skriver pjäser som spelas på teatern ibland.


Förändring

Brittsommar
skriv gärna en kommentar om vad du tycker om den här berättelsen, bra eller dålig. tack.

"I was born to run, I don't belong to anyone.
I don't need to be loved by you."
Miley Cyrus. Midnight sky.

1. Hemma
Hon sticker sakta in nyckeln i låset till lägenheten. Hon drar en suck av lättnad. Äntligen hemma. Och det bästa av allt, han är inte hemma än. Han, tyrannen, familjens överhuvud. Hon fnyser. Vilken himla tur hon har. Hon hinner vara här hemma en stund alldeles ensam. Som hon har längtat efter det! Att få vara ifred, efter att få lite stillhet.
I morse hade det varit olidligt, han hade varit olidlig eller vad man ska kalla det.

Jag behöver frihet, tänker hon. Jag måst få vara ifred. Annars kommer jag att bli tokig. Ingen kommer att se mig glad på gatorna. Man ska se glad och harmonisk ut när man är ute på stan, det har hon alltid tänkt. Men det är inte alltid så lätt.
Men nu är hon här hemma igen. Här i lägenheten, ett mörkt litet kyffe. Vad fick hon det ordet ifrån förresten. I den här lägenheten äter vi vår mat, ligger vi och sover, bråkar vi. Allt händer här. Här händer allt tråkigt, allt roligt. Alla skratt från barn och barnbarn minns hon också förstås. Det är fina minnen.

2. Det hårda skalet
Han hade tårar i ögonen. Ja, det hade han faktiskt. oj då, han grät. Gustav som alltid hade ett så hårt skal.
Hans bror Edvin hade plötsligt avlidit. De har båda diabetes.
Edvin är död." sa Gustav en dag.
"Nu får jag aldrig mer träffa honom. Kan du förstå det?" sa han och lät så sorgsen. Hon tyckte oerhört synd om honom då.
"Det var tråkigt att höra älskling." sa hon. Det var så himla ovant att se honom vis några känslor. En riktig karl. tänker hon elakt. Tänka sig att han har känslor i alla fall. Annars var det bara kärringaktigt att visa känslor. Man fick aldrig vara känslig.
"Nu är du för mesig." brukade han säga och fnysa lite föraktfullt. Men nu var han plötsligt ledsen. Som ett litet barn.

3. Att stå ut
Hur länge ska jag stå ut, tänker Agda.Han hade varit såhär sur i en vecka nu. Igår morse vid frukostbordet hade hon tänkt, nu räcker det. Jag vill komma härifrån. De satt som vanligt vid frukostbordet.
"Vakum." mumlar han plötsligt.
"Vad sa du nu?" undrar hon häpet.
"Det stavas visst med ett u. Jag trodde det var med c men det stavas med k."
"Näe, svarar hon. Det stavas med två u-n."
Nejhejdu, det är bara ett u i det ordet."
Nix. Det är två." säger hon argt, som om det var nåt viktigt. Men det var det ju inte.
Sen satt de tysta. Plötsligt kändes allt så hemskt och dystert. Nu svarade han inte längre ens när hon frågade något. Hur ska det här sluta, tänker hon. Nu försvinner jag. Orkar inte finnas längre.
"Du kunde väl göra egen nyponsoppa istället." säger han gnälligt. Allt jävla gnäll hela tiden. Jag går sönder!
"Tror inte det." säger hon. Gör den själv då om inte den här duger! Ibland blir jag så jävla trött på dig. det ska du veta!"
Han tittar upp från sin kaffemugg.
"Kärring. Du ska inte snattra så mycket."
Efter en stund säger han. "Kärringar ska stå vid spisen. inte ska de hålla på med politik i alla fall."
Nähej, jag har hört det där förut." säger hon. Nu vill hon bara gråta.
"Det var bra förr när kärringarna stod vid spisen. Där hör ni hemma." Han skrattar till. Hur sjutton kunde jag bli kär i honom, tänker hon. Hur sjutton gick det till? Men hon kan minnas at de haft det bra också. Hon minns det väldigt svagt.
"Ja men vi är allt bra att ha ibland va. Som när ni vill bli uppassade på och det vill ni ju hela tiden. Då duger vi minsann. Då går det bra med kärringen, då duger hon. Annars blir det ett jävla gnäll på er. Då är det så synd om er."
Nu överträffar jag mig själv, tänker hon. Jag brukar inte klara av sådana här diskusioner. Att jag bara vågar säga sådana saker.
Han svarar förstås inte, stirrar bara konstigt på henne, som om han såg henne för första gången. Det kunde göra henne vansinnig, hans truliga tystnad.
"Det var många kvinnor i början på 1900-talet som jobbade i fabriker bland annat. Det står i böckerna i alla fall."
Han fnyser bara.
"Näedu, dom stod allt vid spisen alliphopa." Nu ser han glad ut, självsäker.

Jonas och dottern kom på besök senare på dagen. De satt med sitt kaffe när de kom instormandes.
"Hallå, vi är här nu!" ropar Jonas från hallen.
"Jösses, är det ni?" säger hon fånigt. vem skulle det annars vara. De får nästan aldrig besök nuförtiden.
Hej Farmor och farfar." ropar Rebecka glatt. Allt känns genast bättre.
De mumsar wienerbröd med choklad på som Jonas haft med sig. Allt känndes så underbart för en stund. De sitter tysta en stund. Jonas har berättat lite om sitt nya jobb på banken. Han verkar ha det bra. tänk att min pojk har ett så fint jobb. Innan hade han arbetat som rektor för skolan här. Han har haft många fina jobb deras pojke. Hon är så stolt. Och hon vet att Gustav också är stolt över sonen. Rebecka hade också fått så fina betyg.
"Du kan väl förhöra mig på historieläxan idag? Det är mysigt när du förhör mig farmor. Mamma har nästan aldrig tid med det." Hon ser bedjande på farmor.
"Javisst ska jag det." säger Agda och ler. Allt känns bättre nu.
"Klyngon." säger Agda plötsligt. Hon säger bara ett ord helt plötsligt, som Gustav kan göra ibland.
"Vad säger du? Vad tjafsar du om?" säger Gustav. Han låter gnällig på något sätt.
"Jag vet faktiskt inte." svarar Agda lugnt.
Jonas börjar garva.
"Ni är för fan inte kloka. Ni är bara så himla sköna liksom!" utbrister Jonas.
"Jag måste nog gå nu. Men gör läxorna här du gumman." säger han efter en stund och reser sig. Jag har en del att pyssla med idag.
"Visst stavas vakum med två u?" säger Agda.
"Javisst, hurså?" säger sonen.
"Ja det vet man väl." svarar gustav självsäkert.
"Du sa ju att det var med ett u." säger Agda argt.
"Nejnej, det har jag aldrig sagt." Gustav ser förvånad ut. Han har förstås aldrig fel. det har aldrig någonsin hänt att han haft fel. Det är bara alla andra som kunde ha fel.
"Asså, ni är för sköna! Hur har ni orkat med varann hela livet?" undrar Jonas. Jadu min vän, det kan man undra. tänker Agda. Hon har inget bra svar på det.

4. 1955.
Det är så tyst hemma. Pojken får smyga härinne och vara tyst. Annars kanske pappa vaknar.
Idag är det hans sjuårsdag. Kanske mamma har någon rolig present idag. Hon brukar ha det. Edwin har också något paket ibland. Men han skojar för det mesta. Sist fick han ett tomt paket av brodern. Då hade han förstås börjat gråta. Men det ska han inte göra nu. Inte när han är såhär stor. Och han är snart starkare än dem allihop.
"Hur är det, din lilla svagis?" Passas röst väcker honom ur sina funderingar.
"Ska vi ta en brottningsmatch? Kom igen nu svagis! Du är väl ingen mes? Eller är du det?"
Näe, det är jag inte." svarar han förskräckt. Han är ingen mes och han är inte svag.
"Du är så förbannat mesig jämt. Det är så man får skämmas för dig. Det är din mor som skämt bort dig kan jag tro."
Nu låter han sådär lugn igen. Vad gör jag för fel? Han kan inte förstå det. Det kändes ännu värre när han lät sådär lugn. Då skulle det snart bli värre. Det visste han.
Han känner sig otrygg som vanligt. Man gör tydligen alltid fel.
"Här kommer svagisen igen. Han gråter aldrig." säger fadern ironiskt. Plötsligt slår han till honom i ansiktet. En riktigt hård örfil. Det gör alltid så himla ont. Måste han vara så elak jämt. Kan han inte vara snäll nån gång, undrar pojken. Han börjar alltid gråta när han har fått stryk. Han måste försöka sluta med det. Gustav vill vara stor och stark, men det är han inte. Han vill vara som Edwin. För Edwin är bra på alla sätt. En dag ska jag visa honom att jag är bättre än brorsan. Mycket bättre. Och modigare.

5. Diktaren, eller favoritboken
Nu ska Agda vara här i systerns stora hus i en vecka. Lisa ska vara bortrest en vecka så hon fick låna det stora huset och rå om sig själv. Ingen kan komma och störa.
Hon ska läsa lite i sin bok av Moa Martinson som heter Jag möter en diktare.
I ett avsnitt kommer Moas mor på besök till henne och barnen. Moas mor hade med en bok till Moa. Det finns en dikt i moderns bok som handlar om palmer, kärlek och lägntan. Hon tycker dikten är så fin. "Det är just en snygg palm du skaffat dig." säger Moas mor. Moa blir ledsen. Fast hon vet att modern har rätt. Han är en riktig suput.
Men Agda kan inte förstå titeln på boken. Det är berättelser ur Moas liv, eller Helga som hon hette egentligen. Moa träffar en man som hon tror är en riktig diktare som skriver poesi.
Hon lägger ifrån sig boken. Nu ska Agda skriva på sin pjäs istället. Hon har skrivit flera pjäser som hon är stolt över. Flera av dem har spelats på teatern här av amatörteatern. Hon kommer på några fåniga repliker.
Scen ett: "Äntligen får vi ses igen! Du är så härlig Lilly. Så fint att se dig igen."
Ja verkligen herrn. Du menar väl inte att vi bara ska vara här för att amusera. Är det verkligen sant."
"Javisst, kära du. Nu ska vi bara rå om varandra och roa oss." svarar den rike herrn nöjt.
Scen två: De går på en landsväg. solen skiner och det är väldigt varmt.
Agda reser sig och börjar brygga kaffe åt sig. Hon funderar p hur nästa scen ska vara.
Så ringer det plötsligt på dörren. Hon hoppar till. Hon hade varit helt inne i sin fantasivärld. Som en fyraåring som bygger upp världear med sina barbiedockor. Ungefär så. Hon hade varit så inne i sin egen värld. Vem sjutton kommer nu, hit?
Vem är det? ropar hon.
Inget svar. Jag struntar i det, tänker hon. Då ringer det igen.
Där utanför står sonen. "Morsan, det här är inte klokt." säger han.
Han ger henne en kram.
"Jag kan inte fatta det här. Farsan har fått en hjärnblödning." säger han.

6. Göra slut på det
"Din man fick en stroke hemma i morse." säger läkaren allvarligt. "Men du var tydligen inte hemma då." sa läkaren anklagande. Eller så var det bara hon som tolkade det så.
De gick i en lång korridor med vita väggar. En lång, lång korridor. Folk sprang hit och dit med bårsängar och matvagnar. Det kändes rörigt, hemskt. Tillslut, efter en evighet, kom de in i ett litet mörkt rum. Där låg han så svag och hjälplös. Tur att han har fått ett eget rum, tänkte hon. Det kändes bra att de var ensamma med honom nu. Jag vill göra slut på det här nu, tänker Agda. Han ska inte behöva lida mer. Hon förvånade sig själv med att känna en stor sorg och tomhet. Med ens blev hon så fruktansvärt ledsen. Allt verkade så meningslöst. Hon skulle komma att sakna honom ifall han inte klarade sig. Men det måste han göra! Hon tänkte förtvivlat: Hjälp mig Gud, jag vill inte förlora honom. Han ligger där så fridfullt och verkar sova djupt. Men han ser så bräcklig ut. Han slår plötsligt upp ögonen. Han ser tyst på Agda. Hon tycker att han ser lite rädd ut. Men han får inte fram ett ljud. Han ser bara skrämt på henne. Det känns som om han ville säga: Lämna mig inte! Kom närmare är du snäll. Var inte rädd. Det är ju bara jag ju.

slut




Prosa (Novell) av Cassandra Taylor
Läst 162 gånger
Publicerad 2021-03-14 14:09



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Cassandra Taylor