Beatrice kan konsten att som slarva med sin
uppenbara talang. Det är som om det satt en
sorts domare till figur inuti hennes själ och
dömde henne till att bara kunna prestera
halvdant.

Vad hon än tar sig för med i vitt skilda skeenden.
Så börjar hon suveränt bra och verkar lovande
till att kunna utvecklas likt en fjäril ur sin puppa
och bre ut sin vingar till praktfull flykt. Bara att
när hon

skall till att börja som blomstra, sviker henne
plötsligt självförtroendet och hon börjar slarva
med sin talang. Oavsett det handlar om att väl
prestera inom sport och idrott eller kunna ta
sig an att

sy en underbart vacker duk eller bonad. Vilket
material hon än tar sig an att väl 'göra något av'
eller som sagt brista ut i skön sång, hantera ett
instrument eller skapa sig en karriär inom någon
presentation av

diverse saker, produkter. Så är det lika dant var
gång. Hon litar på sig själv fram till en viss gräns,
men så plötsligt är det som om timglasets sand,
som så tappert och ljust runnit, tar slut och hennes
energi och lust

rinner ur just henne. Precis som en sorts levande
strömavbrott. Om och om igen har människor av
skilda slag trott sig förstå sig på hur att bäst kunna
ta vara på det som verkar som ett lovande underverk
bara för att

(Text skriven 2020 03 23)