Jag har aldrig kunnat betrakta mig som så särdeles klok
men inte heller känt mig lika dum som nu.

Jag begriper egentligen bara mindre och mindre
och kanske det värsta är att jag bara njuter.

Jag förstår inte svåra dikter...inte arga...inte glada
jag förstår inte elektroniken i bilar och datorer.

Jag förstår inte politik eller beräknande ekonomi
jag fattar inte varför folk har åsikter om vädret.

Min släkt vet jag knappt var den finns
men har hört de är bittra, sura och vrånga.

När jag tänker på det skrattar jag högt
men när jag inte tänker på det skrattar jag gott.

Viruset är åter ett sånt där allvarligt skämt
som man inte riktigt vill ta på allvar.

Jag börjar släppa på prestige, allvar och ångest
tar mig genom dagen på kaffe och rykten om ditt och datt.

Jag måste säga att jag verkligen bara blivit dummare med åren
och att det tveklöst och på riktigt är det bästa som hänt.

Om ni föreställer er en hage full med kossor och en tjur
som sitter och tjurar ensam under en ruttnande ek.

Så skulle det absolut kunna vara jag
så skulle det nog absolut kunna vara så...