Mången svensk påstår sig "älska humor".
Det kan man fråga sig huruvida det stämmer.

Min favorithumor är den sjuka humorn
men fr a den judiska humorn. Den sjuka humorn
är oftast svart och fräck men av sådan art ändå
att de flesta kan dra på mun eller gapskratta
med den.

Den judiska humorn står inte särskilt högt i kurs
i ett land som Sverige. Jag tror det har att göra med
att judarna har ett sätt, eller flera, att behandla
de allra svåraste känslorna....såsom rädsla, sorg, skam,
skuld och hat. Som vi saknar till stor del. Men det
finns företrädare som jobbar t ex med skuld, med
hjälp av humor.

Skulden handlar till syvende och sist, för judens del,
om att han/hon skulle ha dödat Jesus. Fast vi vet
att det var den romerske, kristne, ståthållaren
Pontius Pilatus, som till slut avgjorde valet mellan
Jesus och Barabas. Den förstnämnde skulle dö.

Det finns flera mycket goda judiska stå-upp-komiker
i vårt land, som Jonatan Unge, Aron Flarn, Simon
Gärdenfors. Aron är intellektuell i sin stil. Jonatan
folklig och Simon den som går längst. Han kallar
t ex det som omnämns med "förintelsen", för
"minskningen" eftersom det finns såna judar
som överlevde lägren.

Stor humor kräver självdistans och självinsikt.
Har man inte det kan man inte skratta åt livet.

Om skrattet fastnar i halsen så har du säkert
något obehandlat. Kanske din egen skuld.

Eller som Aron uttrycker det i Morgon-TV, lidandet
kan du förhålla dig till på flera sätt. Genom att gråta,
be eller skratta. Han har valt skrattet för det är
roligast....

Förunderligt nog brukar skrattet efter en judisk
vits leda till mer eftertänksamhet än tystnaden
vi ofta svarar med på humorn vi inte säger oss
tåla.

Man är inte grym och rå när man skrattar åt
galenskapen och lidandet. Man är vaken, skärpt
och levnadsglad. Motsatsen till lidandet.