Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pojken som bara lät verkligheten gå förbi

När vi gick ut den morgonen för att höra efter om det allrådande ljuset överhuvudtaget kände till vår existens, eftersom myndigheterna sorgfälligt hade låtit bli, fick vi svar. Men inte ett som vi hade förväntat oss. Inte för att jag ville påstå, att jag visste vad en fadersfigur skulle stå till tjänst med, men han borde åtminstone ha talat om för oss, att han inte bekymrade sig längre. Min egen far hade gått ut i kriget strax efter att jag föddes och vi hade inte hört av honom sedan dess. Men annars var det väl som vanligt. Vi känner väl av samma sol och isblå gryning och ungefär samma snålblåst som vanligt men med ett enda undantag av viss betydelse. Den morgonen skulle medföra, att jag berövades mitt förstånd.
Jag anar fara men förstår inte vad jag skall bli rädd för. Det är samma blåst som driver över torget men händelserna urladdas så fort, att jag först långt i efterhand förstår, vad som håller på att hända. Ingen skulle ha kunnat veta att planen skulle komma denna morgon. Men då var vi redan ute på gatan där marken ljungade av överflygningarnas dån. Jag faller handlöst ned i ett apatiskt tillstånd där jag inte ser längre än till mors kjol. Jag finns inte längre med i tillvaron utan låter händelserna leva sitt eget liv, varvid jag får leva med vad som återstår, då ondskan har fått sitt. Men jag känner av att det som skall komma är så stort, att gråten inte finns för mig längre. Inte ens ljuset från tornspiran på kyrkan, där jag kunnat vila i dess skugga, kan få det oerhörda att försvinna för ens en minut och på morgonens isblå oförsonlighet inser man för sent, medan man springer, att verkligheten måste ha sin gång. Känslan för livet rinner av en genom de springor, som kulorna lämnar kvar på marken. Så blir det också dags för trasten, som varit en märklig glädjekälla, att tystna, eftersom kulorna även nått den. Runt om oss har redan några pojkar satt eld på en massa balar av halm, som de nu vet, att hästarna i stallen inte längre kommer att kunna få någon nytta av, eftersom stallen tydligen var huvudmålen för planen. Under flammornas lidelsefulla dån kom jag ned i en kort sekund av sotsvart trygghet. Jag har levat på denna korta sekund av lycka i resten av mitt liv för att denna färg blev min och jag kallar den flamfärgen.
Mor och jag har kastat oss bakom en låg mur. Dit når inte verkanselden. Men, snart förstår jag på mor att det finns en - om möjligt - ännu större fara. Hennes ögon är vid detta tillfälle så öppna, att de speglar hela mitt förskrämda ansikte. Det är det sista jag minns av henne, innan hon skriker till, i och med att käkarna låses, medan hon skjuter mig under närmsta bord. Männen, som kommer rusande i spridda skaror, är ute efter blod och kvinnokött och mitt i en blodbubbla skriker hon ut sitt farväl. Det blir en lång tystnad. Nu känns allt inom mig alldeles för nära förutom verklighetens hårda uppvaknande nackstöt. Upplösningen av mitt medvetande övergår i röster, som pratar förbi mig, medan mors blod stelnar, sedan det runnit nedför de smutsgrå kantstenarna på trottoaren från min utkiksplats under den blårutiga bordduken. Verkligheten har fått tid att bli kletigt närgången, medan jag darrande försöker få ordning på mina skakningar av frossa, rädsla och köld. Då skälver marken till på nytt och en äldre man gläntar på bordduken och ser på mig med sina gammelmansögon. Han och hans kamrat har uppenbarligen försiktigt lagt ned kvarlevorna av min mor på marken, där skuggorna är som tätast. Jag kan inte se henne längre, ty Ödet har varit så vänligt att jag bara fått tunnelseende nog att se mannens händer och ögon.
– Herregud! Här ligger det en pojke!
Jag vaknar på nytt i ett mörker av famlande moln. Jag känner inte längre av min kropp i kväljningens uppstötningar utan ögonblicket får hamras naket mot ljudvågorna från arbetande människor. Någonstans hörs ändå verkligheten av med hjälp av förbiskyndande människor, medan filtens gråvita färg går upp i disljusen från fönstren. Det enda jag får lov att känna av är den hårda bäddens knivskarpa veck, som tycks lyfta mitt medvetande till en nivå, där jag på något sätt kan känna av den stramande smärtan som väller fram genom hela kroppen.
– När fick vi in honom? hör jag en röst i dunklet.
– Ja jo men jag befarar, att han inte kommer att överleva natten.
Sedan blir det tyst igen. Inom mig känner jag plötsligt av nattens leende inför denna replik och drömmer mig in i en skakande nattsömn. Så känner jag av att någon tar min puls och att ett stetoskop lyssnar efter min andning. Men mina luftrör hörs som en vingskjuten kråka. Snart lägger de ut mig i de inre rummen bara för att vänta på, att jag ska dö. Men det händer inte. Jag skrivs ut och snart är jag lika ensam igen.
Min största rädsla är inte längre bristen på sällskap, för det lärde jag mig snart att klara mig utan. I stället kommer männen som enbart består av skuggor. Deras stålgrå ögon fångar in hela vinterlandskapet omkring mig, varför jag fått leva i solens skugga i stället för dess djupverkan. Med alltmer stigande panik får jag hjälplöst åse alltsammans. Men eftersom jag aldrig fått bestämma över mig själv, har jag lärt mig att leva i skymningslandskapet och i ett visst förhållande till verkligheten, där jag enbart kan se vårdarnas händer och läppar men för övrigt besvärar mig verkligheten inte alls.
Men så generas jag av andras behov av vad jag uppfattar som den verklighetsflykt, som egentligen bara borde tillkomma mig. Men jag har ingen lust att släppa in någon i min värld. De har nämligen egenskaper, som jag aldrig kan lära mig att fördra. Jag för min del har en psykolog som låter som en litania innan han öppnar munnen.
– Ni har inte varit ärlig mot mig, säger han faderligt förebrående med en timbre, som påminner om en storlom. Det är inte frågan om - utan att - ni har ett intellekt...
Det är bara att finna sig och försöka övertyga honom om motsatsen. Jag har fått viss erfarenhet av det numera. Det går bara något så när men jag kan ju trösta mig med att snart är samtalet slut. När jag går ut den här morgonen, har jag inte ännu fått svar på min fråga: Om verkligheten har uppmärksammat min existens annat som användbart kolli. Sedan spelar det ingen roll att verkligheten försöker gömma insikten, som ändå kommer fram. I särskilt naken lågvolym då ordet kolli uttalas. För verkligheten bär själv ansvar för sina tankar till dess de lämnar morgonens förmedvetna läppar: Det är ingen mening att berätta för dig att du inte är ensam om det. Det hjälper som bekant inte dig.
Vid något tillfälle i livet har det uppkommit ett problem, vars upprinnelse sträcker sig långt bak i tiden men som inte är särskilt märkvärdigt. Kanske inte ens värt att nämna för någon mycket mer problemfylld än jag. Men så kommer sammanbrottet. Man utstöter en suck av förtvivlan och det existerar synbarligen ingen lösning. Verkligheten kan tydligen inte ge ifrån sig något större som inte fanns och jag är inte speciellt förvånad över lösningen, som egentligen är ganska enkel. Jag är ett kolli. Det är bara ett fullbordat faktum och jag måste leva med det, även om jag inte kan.




Prosa av L B Andersson VIP
Läst 111 gånger
Publicerad 2021-03-16 08:30



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Bitvis roande läsning; Men.. vet du hur pojken i verkligen hade det inom sig?
2021-03-16
  > Nästa text
< Föregående

L B Andersson VIP