I begynnelsen av vår tideräkning slogs det en vy över ett ljuslockigt vidunder som tog upp hela mitt synfält. Någon mänsklig anknytning hade han inte.
Sådana berättelser hämtade direkt från livet kan varken ha någon början eller slut utan flyter bara på men fungerar bra i sina enskildheter. Minnena flyter bara upp som chockartade, osorterade fragment, som rusar igenom mig.
Skräcken har sina landskap, som den planterar mitt i ens ångestfyllda synfält och en av dessa enskildheter var sannerligen vidundrets hypnotiska blick, som ännu ger mig mardrömmar. Vid varje ögonkast fick tingen omkring en att frysa till is. Ögonen gick inte att beskriva eftersom de ständigt föreföll vara i rörelse. På så sätt indikerade han, att han var osårbar mot allt som även gudar kunde hitta på.
När vi väl fick lära känna honom var det sagt att han gjort stora under på vägen hit. Han hade med avsikt utnyttjat den smala passagen till min Guds hus, så att man måste passera honom.
– Han är ute och samlar på namn hörde jag de andra säga.
De stackare som han hade samlat omkring sig hade munnar som stelnat mitt i en utandning. Hans närvaro var tydligen mer än tillräckligt för att få total auktoritet. Det enda man kan med säkerhet påstå var att om han valde dig lämnade du människornas skara. Det var inte klart om det vart till något bättre eller sämre bara att det vart annorlunda.
Uppenbarligen hade han hållit på en stund.
Hade någon påstått bara minuten innan att han skulle välja mig hade jag skrattat vederbörande i ansiktet. Alla visste ju att jag var vanbördig och till och med född i förbjudna led. Det var märkligt att jag alls fick leva. Men sådant frågade han uppenbarligen inte efter. Han var ute och letade efter adepter med ovanliga namn, varför mitt namn No stod sig väl i konkurrensen.
Det gick ett högt sus genom hopen då man förstått att han hade valt mig. Jag förstod ingenting men så ställde jag mig frågan om det kunde bero på min rättfärdighet, att han bestämt sig för mig för det var sällan jag ställdes inför något där min gudfruktighet behövde prövas. Sedan såg jag på de andra och blev inte klokare för det. Några fanns det, som vandrat på rättfärdighetens väg men de allra flesta av oss fanns kvar i våra orenligheter och förvillelser. Men ändå fick vi bli hans lärjungar.
Han slöt världen utanför oss så att vi blev helt beroende av honom. Han bad oss kalla honom för ett ålderdomligt ord som betydde den utvalde. Det stod inte i vår makt att förstå vem han var påstod han. Han började skratta åt alla dem som trodde att han var den levande gudens son. De församlade blev galna att vrede, men han bröt deras galenskap genom att öppna hela himlen och skapa svarta hål mitt i vår verklighet och vad de då såg förskräckte dem så att alla tystnade.
Då först förstod jag varför han valt mig. Jag fick en av mina största visioner någonsin om vem han var och vart han kom ifrån men samtidigt talade rösterna inom mig om för mig, att det absolut inte var tillrådligt att berätta för de andra, för de sfärerna fick inte besudlas genom mänsklig benämning.
Jag förstod ganska snart på hans beteende att han ville skilja mig från de andra. Men ännu var det tydligen inte tid. Han predikade ständigt för oss men annars brydde han sig föga om oss. Det måste finnas skäl för hans närvaro.
Vid varje tillfälle han öppnade sin mun inneslöt det spelande och förtätande ljuset hela omgivningen och det var verkligen frågan om att hans nyord inte för första gången kröp ofärdiga ur sina skal som vid tidernas begynnelse. Ibland var det som om han bar sin herre inom sig varvid han föddes på den utvaldes tungspets, var gång han talade med sin herres röst.
Men då han vände sig till mig, hämtades ordvalet från mörkret i dess eviga förbindelse med vindhaven, där verkligheter förlöper från platser, dit människan aldrig hade haft sitt viste. Allt denna verklighet togs fram och drogs genom vågornas och blånadens flöden. Jag skulle få insikter mer än andra människor men samtidigt skulle något förfärligt hända med mig.
Han var expert på att styra skeenden. Slutligen var det helt naturligt att skilja mig från de andra. Men min person var det mycket han var missnöjd med och slutligen beslöt han först och främst att döpa om mig till Zacharias. Emellertid blev jag därmed också då mer betydelsefull även för min Gud. Samtidigt var jag samma varelse i grund och botten. Det visade sig vara en livsfarlig kombination.
Så snart han såg mig tillfreds över hans uppvaktning, började han skratta ihåligt. Jag förstod inte vad jag gjort för att han skulle uppträda så mot mig.
Men den påföljande förebråelsen skar rakt in i mig.
– Inbilla dig inget. Du kommer visserligen att bli den mest insiktsfulle i människosläkte men samtidigt kommer du att vara föremål för den allra svekfullaste av alla frälsningar. En gång kommer en ledande stjärna för att hämta mitt sanna jag. Sedan kommer du att få överlämna min dödliga kropp till mina fiender. Eftersom människan inte kan skilja på anima och kropp utan de tror att du överlämnade mig till de äldste kommer du att vara förbannad av mänskligheten för all framtid.
Jag förstod inte ens vad han talade om.
Min herre försvann som i en dröm. Vi hade vandrat länge den natten till dess jag i en molnöppning såg mängder av gnistrande ljusprickar varav en ständigt skiftade färg. Här är det, tecknade han med handen. Och så såg han mig djupt in i ögonen medan rösten skiftade tonfärg: Nu är du en upplyst. Så steg han rakt in i molnet och vart borta.
Men han hade lämnat sin dödliga kropp borta vid flodbädden, där alla de andra låg och sov. Vana som de var vid att jag och han brukade ha våra promenader tillsammans reagerade de inte över att jag sa att vi skulle gå till de äldste.
Historien förläggs nu i ett sådant smärtsamt långsamt tempo för att förmå var och en till en förhöjd vaksamhet om när andligheten ersätts av verkligheten. En iskall röst skapar en sömlös dramaturgisk iscensättning om en myt för envar. Ljusflödet öppnades först upp när den utvalde skulle överantvardas till synnerligen förvånade men glada äldste. Då kom en stark vind över oss, varför den utvalde tog utmaningen att överrösta den genom att ryta: Herre hos dig befaller jag min ande, ty nu är allt uppfyllt. Medan han förtingligades inför mina ögon och blev en del av en bubbla i morgonbruset och då hörde jag honom mumla: Kanske kan jag lindra dina kval men inte mera.
Det tycktes ödet inte låta säga sig två gånger utan det besannades att mitt liv enbart skulle bestå av de blinda zonerna av varat. Helt skild från livet som bara passerar förbi i vindtunnlar kring min lekamen flyter jag ovanpå verkligheten. Intigheten är så total att jag inte ens får möjlighet att reta mig över kunskapen om att jag får leva vidare bara för att det roar den utvalde och hans herre från de välsignades sfär.
Med illa dold skadeglädje kommer han i sin sfinxliknande uppenbarelse mitt i morgonrodnaden och överlämnar mig åt en ny dag.