Förlåt mig min själ
Att jag släpade dig i skiten
Jag var träl
Du blev trampad, helt luggsliten
Världen gör det svårt att vårda livet
när framgång ger ros och rus
Kört är det vid första klivet
Tondövhet av kängors grusbrus
Att fylla mening i varje tramp
Kräver fantasi
Ger till sist kramp
och kronisk afasi
Ur munnen kommer att Ja
När det är Nej man menar
Man minns inte vad man sa
Bryr sig inte nämnvärt, man genar
Jag tackar dig min själ för att du hörde
ett stilla rop från dikets renfana
som till slut oss återförde
till solens omloppsbana
Min kära kropp, du är förlåten
Jag väntat har på dig
Ja, rätt åderlåten
Men läker rätt okej
Och tid det vi gott om
Du har en del att lära dig
Så har jag inte bråttom
Ska det inte bli spännande så säg
Samvaro med själens vänner
Här är alla lika
Tillit till dem jag känner
Av erfarenheter rika
Ögon ler
hjärtan brinner
När de ser
Hur rädslorna försvinner
Utbyggds folket, sagornas ras
De som bor i varats utkant
De som skrev ned det som sas
Med djup kännedom om falsk och sant
De sårade själarnas folk
Skriver prosa om dårars mod
På ett språk utan krav på tolk
Skrivbläck av sårade hjärtans blod
För dem är pengar sand
men ett leende guld
Meningsfullhet är en hjälpande hand
Utan tal om skuld