Jag blötte ner mig. Plurrade. Rakt ner 

genom orden och texterna 

händer älskade att se den stora bilden  

psyket läkte ihop utan att såret syddes 

ihop till en sådan jämn kant att den 

vise kunde döpa det till ett riktigt liv. 

jag satt ned och såg mina händers 

åldrande och alla onödiga texter 

som de var. Mitt offer. Inget mindre 

och inget mer. 

det var i de dystraste av vikarna jag 

förblödde utan syret 

det som trots allt alltid hittade ett sätt 

att sakta håva in mig. 

jag vill att du fortfarande älskar mig. 

inget mindre och inget mer. En 

mycket egoistisk önskan men månen 

har simfötter och även nyliberalismens

konkreta ansikte kan omforma den 

framtid som fötterna nalkas till en 

slags stig att beträda. 

vänta ni vänta ni. Än har ni enbart anat

konturerna av min verkliga skugga. vänta 

du bara. Här kan hon skönjas bakom 

syrsornas brusande livsfors. 

vänta ni. Bara.