En dag lyste solen. Sedan blev det mörkt.
Molnen skockades och det mulnade på.
Sedan började det droppa och inom bara
några minuter öste det ner, som om någon
'där uppe',
plötsligt öppnat en kran. Det var så hett ute
den dagen att när regnet väl kom, det var
som ett svar på en fråga. I form av väder
och mina kläder blev våta, liksom mitt hår.
Det gjorde
mig alls inget, jag sökte inte ens skydd under
en gran i skogen. Det växer få granar i en stad
och det var allt tur att jag inte just då befann
mig i en sådan. Där finns i och för sig en eller
annan port,
markis, men går de att fälla, går de nog att
som veva in även. Den dagen var jag strängt
upptagen med att göra ingenting särskilt.
Det var allt tur det, eftersom dagen innan
hade varit
nog arbetsam att räcka till för resten av veckan.
Fru Andersson i femman hade behövt göra plats
för en inhysning och hon visste hur att som ta
betalt också. Det fick inte bli i reda pengar utan
i form av
tjänster och gentjänster. Hon var som en sorts
förmedlande central att gå till, för att få veta
vem som kunde hjälpa någon annan och hon
stod där mitt i navet och kunde passa ihop den
ena som
pusselbiten med den andra. Jag hade själv haft
behov av handräckning och nu var det jag som
'räckt till' och mina två händer som bar spår av
arbetet. Om lördag kunde det bli en utflykt med
en eller
annan att som slå följe med och inte heller behövde
en i förväg veta hur att ta sig dit. För vart det än bar
hän och vad som skulle kunna tilldra sig där, det var
som ett äventyr i sig. Jag var inte så nyfiken av mig
ibland och
inte så värst kräsen heller, det mesta skulle nog
lösa sig på det ena eller andra sättet, det brukade
göra det. Så jag bekymrade mig knappast utan var
mest bara tog dagen som den kom och blev. En
tjomme kan
stå i och planera dagen lång, för i morgon dag
eller en vecka, sedan skulle det bli ändringar i
schemat och revideringar. Det blev aldrig riktigt
sådär som det stod 'i boken', du vet den där lilla
svarta eller
den med orientaliska mönster på. Anteckna i den
gick bra, helst med eget som obegripligt 'kodspråk'
även, mera som stöd för minnet hos innehavaren.
Jag var kanske inte alldeles fallen från skyar eller
född i farstun,
men även andra människor kunde för mig stundom
vara en som gåta. Jag var inte fallen för att grubbla
på andras problem, jag hade egna och de fann sin
lösning, det mest hände sig och kom sig. Men se det
är ju också en som egen historia.
(Pennan behövde som få skriva av sig en smula,
ungefär som en våt hund skakar av sig vatten, så
den mer eller mindre skrev sig själv bara och så
är det att inte bekymra sig vidare om hur något
skall som kunna gå, det nog bara som blir.)