Mellan första och andra morgonkoppen kaffe
vankas vanligen en zon
av förtröstan,
av koffeinet uppbänd i dagens desperando;
några minuter av överväldigande sensualitet
och yster kreativitets fors och plask

men tiden står tät om mig nu,
i plåtpanikens slamrande blänke,
i solens point blankblände,
tanken skrämd stel av ålder och kropp;
en cylinder av trånga speglingar,
karbonmekaniken ifrågasatt
i ljungande migränviggars finsprickor,
i det frasande ljudet av rivna ark
ur molnen,
ögonens sökljus flämtande
över Shurs ödemarker,
öronen gapande efter minsta ord
från vilken gud som helst,
hjärtmuskelns paddskutt tveksamma
nere i bröstkorgens fuktiga håla,
där det orfeusiska huvudet sjunger
i blodets brus

Men den stålblå smärtan
är alla tveksamheters marschorder;
den klara rösten ur åratalen;
samurajsvärdet
som skiljer dag från natt
i horisontens vinande snitt;
metallens sång, och ljusets
som torkar kylan ur kroppen