jag vaknar upp i den nya staden 

den där liljor viker sig och 

formligen bugar sig 

jag röjer inte för någon min bokstavs 

verkliga hemstad 

Molnen drar förbi. I de kastvindar som 

varit viskade de vise om de år då sorger

piskade likt hagel längs med benen 

Jag vaknar upp och upp i den nya staden 

den där minnena av oss fastnar 

i de kugghjul där resan framåt för ett

ögonblick står still 

Armarna har fört så många kvistar bort 

benen sparkat, loskat, fräst 

hjärtat skrikit nog 

Jag vaknar upp i den nya staden 

och vanligheten hos dig smetar nu

i ögonblick på ögonblick fasaden 

den lägger seghetens slem under sulor 

den sipprar mellan murbruket längs 

väggar, asfalten  jag nöter 

vaknar upp med dig i den nya 

staden ligger i en säng ihop 

med någons fru och dig 

era ord är mångas era röster trötta 

fårorna längs kinderna är djupare 

jag är så mycket yngre så mycket 

mycket mer av stuns och liv 

och kanske att jag alltid sökte denne 

nya staden att jag alltid vetat att min

plats var här