Utan att någon riktigt visste hur det gick till
och trots att det höjdes röster om att ‘det var omöjligt’,
gång efter annan faktiskt.
Kom det att äga rum en fest i ett väl slott någonstans.

Inbjudningar skickades inte ut alls, utan samlingen
åstadkoms ryktesvägen.
Först skulle några studenter samlas.
Det här tilldrog sig i England på åttiotalet någon gång.

Först var det alltså en tillställning för omkring
något dussin studenter.
Sedan ville några ‘högdjur’ komma dit,
i tjusiga bilar och klädsel.

De hade ett visst följe med sig, sina fruar exempelvis.
En del att dricka samt någonting att som mumsa på.
Hur det nu än gick till,
så var de församlade omkring tvåhundra till slut.

Ryktet gick som sagt, klockan sju på kvällen
samlades bord ihop, det var någon sorts militär insats,
eftersom en del av de församlade
var verkligt prominenta personer.

Mat skaffades fram och en stab av kökspersonal
dök upp som från ‘ingenstans’.
Elektriskt ljus samt sladdar och annat,
drogs med blixtrande hastighet.

Där förberedelserna som i vanliga fall tog flera veckor,
ja månader, de trollades med denna kväll.
Det var som en snöboll i rullning helt enkelt.
Med blixtens hastighet också.

Det ena med det andra ‘bara skulle infinna sig’.
Det samlades till middag, en trerätters måltid
och så dessert och vin i massor gick åt.
Sedan försökte någon sig på att använda sig av elektriciteten.

Det var något fel med den och fullkomligt livsfarligt
visade det sig. Så ljus och kandelabrar trollades fram,
ställdes på borden och ljusen tändes.
Det blev en mysig och litet mystisk stämning.

Allt det där skedde på grus, utomhus och omgivet
på tre sidor av en gammal anrik slottsliknande byggnad.
Utanför byggnaden var det än mera grusat och där
parkerades fordon av alla de slag.

I alla fall så pratades såväl vilt främmande människor
med en blandning av studenter,
kända och ville-bli-kända
människor med varandra.

En grupp på tre personer diskuterade (Ingen av dem deltog
i festen vid långborden, de bara hade diskussioner,
förslag på ‘saker och ting‘.)
Någon föreslog fyrverkerier vilket fick avslag.

Och någon annan gick och ringde.
Fyra kadetter kallades till platsen, iförda uniform
och medförandes gamla vapen från femtiotalet.
De samlades vid den enda öppna sidan.

På en gräsplätt kring en flaggstång
ungefär hundra meter från festen.
Där ställde de sig och gjorde
någon sorts improviserad kort exercis.

Fick den femte, ledare med högre grad,
att höja och sänka en sabel, varvid en efter en
av de något yngre gossarna
avfyrade sitt gevär.

Ungefär tio skott vardera gjorde med ett något ojämnt
och kaosartat, 'salut'.
När de var klara med sitt bidrag utgick dessa
till viss överraskning för alla gästerna.

Vilka drogs från borden till tonerna av musik.
Ett gladjazzband hade visst fått betalt för
att göra en blixtutryckning
och ett improviserat dansgolv i trä.

Hade i raskt tempo skjutits samman och häktats ihop.
Ungefär tolv par hade fått plats där.
Bara ett par syntes dansa, ingen av gästerna dock,
utan professionella människor.

Sedan bandet hunnit riva av tre stycken nummer
och skulle till att spela ett fjärde,
bröt ett värmeåskväder ut,
det blixtrade kors och tvärs över himlen.

Någon hade fixat fram över 200 klaffstolar och gästerna
tog plats på dem lagom till dansens början.
Allt var improviserat och på något sätt gick det där till.
Hur det slutade kan just göra detsamma.

Det gjordes en film av festen, bara något år senare.
Det gjordes ingen reklam för den
och den visades bara för omkring 240 människor.
Sedan hände det inte så mycket.

Den kom på vhs-band och tre beställningar kom in.
Från ett annat land, på kontinenten.
Sedan var det tyst om den saken.
Omkring tio år senare, kom det något dussin beställningar.

Någon försökte säga att det ‘inte gick för sig att köpa filmen’.
Sedan påstod någon att det gick.
Så efter någon tid gjordes så kopior av den gamla filmen.
Tio år hade gått.

Andra media tvistades det om att den skulle kunna föras över på,
restaureras och det var en del prat om just det.
Efter några månader kom det så några beställningar till.
Åttahundrafemtiofyra stycken.

Samtliga från kontinenten.
Efter ett par månader kom det över åttatusen beställningar.
Redan vid förra beställningarna
fanns det plötsligt utrymme för just överföring.

Någon hade sagt ‘det går inte att genomföra’.
Sedan hade visst någon sagt att det gick.
När den något högre siffran kom i dagen,
fanns filmen på skiva.

Så från att ha varit en improviserad fest som bara blev allt större,
på kortast möjliga tid, gjordes det alltså en film,
som i stort sett ‘ingen’ var intresserad av
och de förmodligen inte ens visste fanns.

Plötsligt var det som en fördämning brustit
och den fanns verkligen.
Bara att intresset kom utifrån och ‘inte en käft’ i hemlandet
verkade som efterfråga densamma.

Få, om ens någon, vet hur många exemplar av filmen
som gjordes och sedan såldes.
Men inte ett enda exemplar
fanns till slut att uppbåda, i hemlandet.