Jag gick på vägen på min dagliga promenad då jag utan förvarning blev invirad i tät dimma. Det var knappt jag kunde se vägkanten. Jag fortsatte försiktigt framåt utan att lämna vägkanten ur sikte. Dimman släpper väl snart tänkte jag. Plötsligt hörde jag en röst bakom mig och vände mig om, är någon där ropade jag men fick inget svar.
Det är bäst att vända om tänkte jag och började gå åt andra hållet, då hörde jag rösten framför mig i dimman. Skyndade mig för att hinna i kapp, men han var hela tiden några steg framför mig.
När jag lyssnade noga hörde jag honom recitera en av mig nyskriven dikt. Ingen annan hade läst eller hört denna dikt tidigare, han fortsatte med underbart vackra rader, jag skyndade mig hem för att skriva ner.