I

I hög hatt satt hon vid frukostbordet. Hattmakaren visslade Solitude och det växte persilja i kattens öron där han låg under bordet snarkande i värmen, med sin burriga röda och vita päls blänkande mot fönsterlampornas gula sken. Han spann så det tjocka ekbordet tycktes skaka och rummet fylldes av ett behagligt brummande.

- Skenet bedrar sa hon
- allting är ett bedrägeri, kära Clarice, sa jag och smekte hennes långa röda hår varsamt ner över ryggen, hon hade tagit namnet efter den där FBI – agenten i ”När lammen tystnar” eftersom hon var missnöjd med det namn som hennes mor gett henne. - Bara grodor heter så brukade hon säga och fräsa åt mig när jag använde det namnet.

jag spritsade kaviar på ägget, två kringlor på toppen, innan jag satte teskeden mot vitan och tryckte till.

Det var vinter, snön låg vit utanför och på bordet, hattmakaren fortsatte vissla, det störde mig, det störde oss. Han var väl egentligen inte tondöv, men vi hade hört Solitude till leda.

Sedan kom hon med teet, i den blå gigantiska porslinskannan, några kaniner skuttade runt bordet, det utsirade gökuret i bortre änden av rummet gick fortfarande baklänges och när klockan blev sex hoppade göken in istället för ut och utstötte ett bakvänt ”okok okok” varje gång den hoppade in igen.

Morgonen gick mot natt. Vi gick mot upplösning.

Kaninjägaren kom som han brukade, för att decimera antalet kaniner någon gång i veckan tror jag, eller var det någon gång varje år, eller kanske flera gånger om dagen, jag vet inte, sedan tiden börjat springa amok baklänges kunde jag inte längre hålla reda på riktigt hur den gick, dagar, timmar och sekunder ramlade liksom huller om buller i min tillvaro och jag kände att jag höll på att tappa greppet hela tiden.

Det märkligaste var att tiden faktiskt verkade gå baklänges och jag kunde se en del tecken på att vi blev yngre, men kunde inte vara säker.

Kaninjägaren stoppade hatten full med kaniner, det funkade varje gång, inget blod, inget dödande, de försvann med ett plopp ner i hatten, jag frågade vart de tog vägen, - till kaninlandet, svarade han som om det var det mest självklara i världen.

En natt strax innan nyår mellan den 3:e och den 2:a januari skedde nåt förfärligt, Hattmakaren spikade upp sig själv på väggen, i ett förfärligt blodbad, det var blod över hela salongen och nu såg han verkligen galen ut där han hängde med ögonen som trängt halvvägs ut ur hans skalle och en stor gigantisk spik genom hjärtat.
Vi fann honom så, nyvakna, chocken fick oss att stelna i flera minuter innan vi föll ihop, inför den absurda synen.

Clarice skrek och grät i flera dagar. Vi missade nyåret. Vi drack te, tröstade varandra. Det var svårt att fatta hur slutgiltig döden ändå var. Hur tyst det blev när han inte längre fanns där och visslade på den där låten.

Vi begravde honom ute på ladugårdsbacken. Han hörde till gården, han behövde bli kvar där, det kände vi instinktivt. Han hade aldrig lämnat några instruktioner, inga ledtrådar hur han ville bli överlämnad till andra sidan.

Det enda han lämnade kvar var en bunt med tiotumsspik som han glömt kvar på nattduksbordet och en blodig hammare i salongen. Vi förstod att vi aldrig känt honom egentligen, trots att vi levt tillsammans med honom så länge.

Vi spelade Solitude både baklänges och framlänges på hans begravning. Sedan November Rain.
Det regnade. Ingen var där, förutom vi. Han hade ingen. See you on the other side, Vän, Kamrat. Människa. Vem vet vilka sorger som bodde i dig.
Dead and gone.

De bleka kala vinterträden grät i regnet, vinden var så förbannat kall och hur kall skulle inte jorden vara så här års.

Mina ögon läckte. Jag såg Clarice förskräckta min som i en dimma, hon hade aldrig sett mig gråta förut. Jag gömde mina ögon och drog rocken närmare om kroppen. Hosianna.

Vi övergav salongen, lämnade den åt sitt öde. Orkade inte bli påminda om blodet. Blodet och spikarna. Kaninerna blev alltmer vilda.

II

Vintern gick mot höst, temperaturerna blev lite behagligare. Clarice hade längtat efter hösten, när de bruna löven skulle komma tillbaka till träden, hon älskade hösten, brukade stå och måla av träden, de eleganta grova gamla ekarna, eller de skira björkarna med sin vita bark och grenar som sträckte sig mot himlen i en hälsning till världsalltet och den bleka höstsolen som växte sig starkare för varje dag.
Snart prunkade naturen i alla höstens färger och gula löv började åter hänga på trädens grenar, de bruna på marken blev allt färre för var dag som gick.
Varje tavla hon målade den hösten tycktes ha sorgkant, färgerna såg urblekta ut, utspädda av hennes tårar.

Katten dog en mulen dag i September, persiljan vissnade. Vi begravde honom jämte hattmakaren, de två saknade varandra.
Vi lade några besvärjelser för säkerhets skull, lite oroliga för att han skulle gå igen.
För det hade alltid brunnit nåt slags djävulskt ljus i den där kattens ögon, och trots att han var död, såg han vansinnigt levande ut, ögonen tycktes lysa mer än någonsin, ett gult illasinnat ljus.
Vi spelade något ogudaktigt, just in case. Hell and fire was spawned to be released.

Clarice slutade att måla samma dag som katten dog.

Sedan gick vi in i tystnaden. Visarna snurrade allt snabbare på gökuret, göken såg ut som en skogstoke när han hoppade in och ut med allt tätare intervaller, loden for upp och ner under klockan, den behövde aldrig dras upp, allt snurrade på som om någon ursinnig galen kraft tagit över.

Hösten gick mot sommar och löven började grönska, värmen blev alltmer påtaglig, lönnarna i allén såg mer och mer frodiga ut.
Jag tyckte att även Clarice såg allt yngre och frodigare ut för varje dag, det var som om de små fina rynkorna försvann alltmer, hennes hud blev spänstigare och slätare, hennes bröst tycktes sträcka upp sig, strama till sig i någon slags uppnosighet, hela hennes väsen utstrålade en alltmer inbjudande sexighet, hennes akterdel svängde förföriskt framför mina ögon, men samtidigt gled vi allt längre från varandra, utan hattmakaren tycktes vår samvaro rasa samman.

Gökurets visare löpte nu verkligen amok, dagarna kom och gick, tre, fyra åt gången och lämnade sedan lika snabbt. Vi åt frukost utan att träffa varandra, gick sedan och lade oss, bara för att strax stiga upp igen, nästa kväll.

På mornarna satt Clarice ensam vid pianot, spelade sorgsna sånger som fick pianot att gråta av ångest, hon undvek mig, när hon inte spelade låste hon in sig i ett av tornrummen, jag brukade stå utanför och lyssna på hur hon grät ljudlösa tårar rakt ner i täcket och det fick nästan mitt hjärta att brista. Sorgen förde oss längre från varandra än vi nånsin varit. Nätterna blev kalla och svarta.

Jag drack mig till sömns. Jag rös av varje droppe, men slocknade framåt småtimmarna.

Samtidigt brottades jag  med en alltmer galen erektion, som inte ville lägga sig oavsett vad jag gjorde, i min tanke var det endast Clarice som skulle kunna krama ur den tillräckligt för att ge lindring och lugn några timmar, men hon vägrade komma nära mig, sa att hon hade kronisk huvudvärk och bad mig att aldrig fråga mer.

- Det är okej om du skaffar någon annan, du behöver verkligen hjälp med den där, sade hon en kväll när jag lite diskret lade upp kuken på pianotangenterna intill hennes händer när hon spelade.

Jag försökte slå an några toner hos henne genom att visa hur upphetsad hon gjorde mig och hon log i alla fall lite när hon sa att hon inte brydde sig.
Jag tänkte att det måste sjuda nåt förfärligt även i hennes numera så unga och fasta kropp, jag tyckte jag kunde höra hur hennes kön visslade på en bekant sång, tonerna av Solitude tycktes läcka från hennes skrev, från hennes minimala stringtrosor som stack fram under de där tajta jeansen.

Jag gick demonstrativt runt med apparaten i vädret, hade slängt både kallingar och byxor, tänkte försöka locka henne till en attack mot mitt svärd, en duell där kärleken var tänkt att vinna, kanske kunde vi glömma sorgen en stund.

”My future is shrouded in dark wilderness, Sunshine is far away, clouds linger on, everything I posessed, now they are gone ”


III

Våren kom skenande in som en galen skriande häst och löven krympte ihop mer och mer på träden, för att till sist bli till mjuka knoppar, men vi hade fortfarande inte hittat tillbaka till nåt slags liv, det var ett tyst kaos, vi smög runt och försökte undvika varandra för att slippa tala om det vi behövde tala om.

Vi hade mist all livserfarenhet och kände oss alltmer otrygga i våra kroppar.

En dag i April hördes ett oroväckande dån inifrån den övergivna salongen, som en kraftig monsun, som en galopperande tromb, vi kunde se hur det blinkade som från blixtar därinifrån och vi blev skitskraja.

Försiktigt gläntade vi på dörren och möttes av ett öronbedövande muller, direkt såg vi klockan på salongens bortre vägg, som hade vuxit och blivit nästan gigantiskt stor, visarna snurrade nu helt vilt, som en väderkvarn på speed, och gökuret hade liksom öppnats upp, där loden skulle hänga fanns nu ett jättelikt gap och när vi tittade in i gapet såg vi det svarta skenet därinifrån.

Vi fick båda samma känsla, att det där hålet var nåt oändligt som ett maskhål till andra sidan av universum.

Hålet blev allt större och allt svartare, fler och fler saker sögs in och försvann. En och annan kanin som fortfarande var kvar försvann utan ett ljud, ljusstakar, lampetter, böcker, delar av bokhyllan, den blåa gigantiska tekannan, kaninhatten, Clarices höghatt försvann framför våra ögon, det stora ekbordet var också på väg att sugas in.

Clarice rusade in för att hålla det kvar, men hon tappade genast fotfästet och var snart på väg mot gökurets svarta hål, jag reagerade instinktivt och försökte rädda henne, snabbt rev jag loss gardinerna i hallen utanför och använde dom för att förankra mig innan jag gav mig in i den kraftiga monsunen där i salongen.

Men krafterna var för starka och snart var jag också på väg mot det svarta hålet.

jag Såg Clarice och hennes vädjande ögon och sträckte ut armarna som i en dykning i hopp om att kunna nå fram till henne, jag förstod att vi var körda och min enda tanke var att nå fram till henne.

Det stora ekbordet försvann in i hålet, den stora salongsmattan och bitar av den blodiga väggen slets loss och försvann, strax efter bordet svävade Clarice, jag gjorde en framåtvolt och några rollar i luften och det var som om jag kom närmare henne, jag gjorde en sista ansträngning, en sista dykning genom luften och till min förvåning nådde jag fram!

Det kändes som min lyckligaste stund i livet när jag kände hennes varma hand i min igen, trots den omöjliga situationen vi befann oss i.

Vi drog oss sedan långsamt mot varandra, arm mot hand mot arm tills vi slutligen omfamnade varandra och när vi försvann in i det svarta hålet höll vi varandra hårdare än vi nånsin gjort, närmare än vi nånsin varit varandra förut, det gjorde mig lugn och jag kände att hon också blev lugn.

Vi behövde inga ord där i virvelvinden i det oändliga svarta som vi sugits in i, vi kunde förnimma varandras tankar och Clarice viskade”förlåt” och fortsatte sedan: ”jag har egentligen aldrig velat vara längre än så här från dig nånsin, jag vet inte riktigt vad som hände, men sorgen fick mig att tappa fotfästet, jag släpper dig aldrig nu om du vill ha mig fortfarande.”

Allt var svart men vi hade varandra och den kraftiga virvelvinden avtog när vi väl kommit in i det märkliga svarta hålet, vi kände oss tyngdlösa samtidigt som det kändes som om vi föll fritt genom mörkret. Vi såg andra ögon lysa mot oss på lite avstånd emellanåt, kanske var det de vilsna kaninerna vi såg. Jag tyckte jag såg kattens gula ögon lysa mot mig några gånger där i mörkret.

Jag var inte rädd längre, värmen från Clarice gjorde mig lugn i själen, jag hade saknat henne så jävla mycket att jag misstänkte att jag på nåt vis startat allt det här med baklängestiden och det svarta hålet bara genom min gigantiska saknad och att undergången på nåt vis skulle vara en slags räddning, den sista chansen att återuppliva den kärlek som vi alltid känt men som vi inte kunnat visa varandra.

IV

Vi förenades där i mörkret, smälte samman i tyngdlösheten, våra kroppar förenades till en, jag försvann in i hennes våtmarker, den kroppsliga föreningen blev själslig och vi såg rymden inifrån när vi exploderade i den kosmiska omslutande tystnaden , vi kände varje puls, varje vibration som sändes ut från universums hjärta och vi såg det Gudomliga ljuset pulsera och släcka ut allt mörker; våra sinnen utplånades för att finna sin plats bland stjärnljus och planeter.

När vi kom tillbaka igen var det som om vi slutat falla och vi anande ett märkligt ljus där i tomheten, det verkade finnas någonting där, något som först inte var visuellt men så blev det liksom ljusare och ljusare och inför våra häpna ögon uppenbarade sig ett rum där någonstans i ingenstans.

Det fanns någon där i rummet, en man, han såg ung ut, men det var också något väldigt bekant över hans kontur, hans siluett, ja han såg oerhört välbekant ut, ändå kunde vi först inte placera honom, men så hörde vi hur han visslade på en sång vi kände igen,

Solitude.

och då förstod vi vem det var, det var Hattmakaren! Han var så mycket yngre, så väldigt mycket yngre, men visst tusan var det Hattmakaren! Han var tillbaka!

Clarice lyste upp inombords, jag kände hur hon log med hela sin själ!

I rummet fanns ett piano, en elbas, en gitarr, ett trumset och några möbler.

Snart såg vi att det fanns en annan person där i rummet också, en ung man med långt mörkt hår och mustasch, Hattmakaren kallade honom för Geezer. Han satt vid ett bord. Det såg ut som om han satt och skrev på något.

Vi kunde höra Geezer och Hattmakaren prata, Geezer kallade hattmakaren för John och frågade om han trodde att han kunde sjunga låten i den tonarten och Hattmakaren skrattade och sa att han kunde sjunga allt, frågan var bara om någon verkligen ville höra en så fånig ballad, det var ju ändå 1971, men låten skulle väl snart vara glömd så visst det var ok, sa John/Hattmakaren.


Sedan spelade Geezer tonerna på basen och vi hörde Hattmakaren sjunga Solitude för vad som antagligen var den första gången och vi satt där i deras rum, tätt tillsammans, tysta som möss, gömda bakom en fåtölj, rädda att allt skulle krakilera och upplösas som en trasig svart spegel just som tiden kröktes en aning för mycket bakom Saturnus.

Länk: Solitude

P.G 20210716