Närmre gud; fantasi utan minne får världen att smälta till en egendomlig alkemisk saft; jag dricker den och min blick får drömmar att frysa till och dö. Jag går längs en korridor jag hör hur dom kastar sig mot dörrarna - det är som jag ser igenom för allt slutar när jag går förbi. Som om jag får tiden att stanna. Min dröm är den enda och alla andra är en del i den men inte mer än som marionetter dinglandes från ett dunkelt hörn i mitt sinne. Jag tar pistolen mot tinningen och avlossar. Det är bara då ljuden kommer ikapp och jag lever igen. Labyrinten fäller ihop sig själv som en koffert och någon annan än jag själv bär iväg den i panik. Det är inte längre min dröm; jag ägde världen för ett ögonblick och måste nu fly in i glömska för det är priset. Det hemliga arkivet bubblade till och vågorna tar sats som en brunstig tjur.