Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


En uppföljare.


Måndagsbarn II


Du sveper dig in i nebulosor
och galaxer för att
försöka hålla hemlängtan
på avstånd medan du sover.
Ingenting kommer någonsin
att vara tillräckligt bra.
Du kommer aldrig
att vara tillräckligt bra.
Du är ett måndagsbarn,
en bitter eftersmak
av någon annans förlust,
som om du log för ljust
mot en främling
som lämnat en
begravningsplats.

Du grävde din egen grav
för länge sedan.
Dina ögon är grumliga
av att se för långt framåt
och sträcka sig långt bakåt,
de hänger på helgens bakfylla
medan du lever för nästa dag.
Du hänger som våt tvätt
som inte gillar att dröja kvar,
spröd i kall vind.

Du föddes på en måndag.
Men din artonde födelsedag
föll på en onsdag,
din sextonde på en söndag,
och du är mer än desperat
i din räckvidd
efter tomt utrymme.
Babels torn berörde inte Gud.
Du är inte här
för att någon annan
skall be dig att röra vid Gud.
Du är inte här
för någon annan.

Du är ett besvikelsens barn,
med dina måndimmiga ögon
och handskakningar.
Men ibland måste du välja
din egen glädje
framför någons förväntningar -
för jag föddes på en måndag
och poesi kommer lättare än fysik
men ingenting lugnar mig
som att lösa differentialekvationer.
Jag föddes på en måndag,
och jag är van att titta
på andras ansikten
och i dem se besvikelse
för jag tror inte att jag är
riktigt vad någon av oss ville
att jag skulle vara.

Jag håller fast vid det förflutna
som måndagen håller fast
vid söndagen,
har dagdrömmar om framtiden
som om det vore lördag.
Problemet är tisdag till fredag,
för ingenting får mig att vilja dö
som konceptet med planen
för resten av mitt liv.
Jag tror dock att jag
kommer att vara okej,
för på måndagskvällar
tittar jag på stjärnorna.
Jag kanske tänker på
hur jag känner mig levande,
som om hemmet är
i konstellationerna.
Kanske hemma ändå
är måndagar,
eller kanske ligger det
i den trötta kamratskapen
i mänsklighetens förmåga
att hålla fast vid vardagar.

De flesta dagar måste jag
påminna mig själv om
att det här bara är början,
eftersom jag är rädd
för framtiden
och jag är även rädd
för att bli besviken.
Jag är ett måndagsbarn,
född under fullmåne
som känns som hemma
oavsett om jag tittar på den
från Tahiti, Tyskland
eller Oxford Circus.
Kaos kommer
med veckans början,
och att förlora mig själv
har alltid varit en tröst:
Det är enda gången
jag inte har någon annan
att vara.




Fri vers (Fri form) av Koloristen
Läst 376 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2021-03-29 07:11



Bookmark and Share


  ßluie VIP
Bra flyt. Flöde.
2021-03-29

  Ulf Carlsson VIP
Månens och människans alienation och bestämmelse att inte kunna vara någon annan än den man är.
2021-03-29

  Lottie Ålhed VIP
Grundlig och grundläggande är upplevelsen av denna dikt. Kanske att hålla fast i något som en sorts livlina p.g.a rädslan att förlora. Väcker många tankar om mänskligt beteende.
2021-03-29
  > Nästa text
< Föregående

Koloristen
Koloristen