Och jag hoppas att du ser oss.
Att godheten är mer än du brukar ge och det våra inre saknar.
Och du vill inte förstå, bara ta bort tortyren från känslan och repetera lönlöst men med oförändrat hopp att den inte kommer tillbaka.

Jag är rädd att sitta nära dig
Att vara svår att andas tätt intill
Som om du är rädd för att någon skulle ha för starka känslor, att dom skulle vilja ha mer av dig och dig för sig själv.

Du är alldeles för drömsk och tudelad för att ens försöka våga uppleva

Förstår du att du försvinner från oss?
Har du egentligen tänkt på va länge vi inte kommer och få omskakas av dig, som en eightball som vi hoppas ger oss svaren. Fast egentligen vill vi bara förföras av dig.

Vi är orsaken till att du inte vill ta vara på den lilla tid du har kvar. Du vill döva dig tills det är för sent för oss att visa hur vi inte har att annat val än att ge allt vi förmår till dig.

Kan du gråta sanningar som aldrig sett dagsljus för mig igen? Och svära mig till evig tystnad när jag drunknar i dina ögon?

Du har redan upplevt och bestämt.
Du har redan smakat på mig och förstått
att jag inte väcker passionen.
Jag kan aldrig få dina kinder att brinna rosenröda av brådskande lust.

Fast jag vet att så lite saknas för du verkligen ska känna.
Några få saker som jag aldrig kommer att ha.
Några hjärtslitande otillräckligheter som gör mig lockande men aldrig äkta i ditt undermedvetna.

Är det vad jag saknar eller är det vad dom har?
Som gör att du inte kan se mig?
Du lider för något du inte gjort
Och jag vet allt men skulle bara skada dig om jag försöker visa dig vad frihet är.

Du fanns där när jag saknade nått äkta
Och du visste vad jag behövde och tog min hand när jag fick gråta i ditt knä.
Men när dimman lagt sig var du redan på väg upp mot nästa himmel.

Och det jag ber dig om det hamnar så långt ner av vad du vill få ut av det här livet.
Vi delar öde och är blod bundna att förstå utan språk
Men jag kan endast komma nära
Porten in är låst och bara de som är äkta, har huvudnyckeln till dina känslor.

Men du vågar inte stanna upp och verkligen känna de ord du säger.
Det är för många som står på tur.
Som vill uppleva dina förförande kapitel.
Men du är för rädd för vad du skulle kunna få.
Du tror vi är på en säker plats.
Men vi vill inte ha en säker för stunden plats, vi vill ha ett palats, ett slott, en oas där vi är majestätiska.
Rida på en häst och se dom andra i ljuset de förtjänar.

Om du väljer att förminska dig själv och tro att du inte förtjänar oss. Då förlorar du det du vill ha. Det beständiga. Viljan att vakna varje morgon och försöka krama lite till ur livet, istället för att krama ut lite mer.

Förmågan att gråta som ett litet barn med huvudet i någons knä medans du känner dig trygg och känner växande insikt om att du är värdefull tillåter du aldrig.

Du fortsätter att förminska dig själv. Så att du inte för komplicerad att svälja ner, så att du är enkel att smälta och lätt att uppskatta.

Låt dom sätta dig i halsen istället när dom försöker sluka dig hel.