Det påstods, att då världen inte längre kunde beslå mig med att ha en beständig karaktär, arrangerade jag det så, att det, som trots allt var kvar av mig, kastades mot den plats, som bara något bakomliggande kunde ge mig. Det gav mig samtidigt möjlighet att växa och framför allt övervintra i dess absoluta tystnad. När jag nu efter många år har växt mig ur denna plats, fått ett nygammalt material att bearbeta efter helt annorlunda principer genom en minnespromovering, som mina interaktiva verktyg kan ge mig och där mitt perspektiv blir betydligt större än då det begav sig, sätter jag åter fart på min vandrande själ. Samtidigt förser jag honom med ett namn, Enn och driver honom ut på vandrande stråt, där han får leva av, vad vägen och tiden kan bestå honom med. Till min oförställda förvåning och senare förtjusning gav den honom en sådan utsatthet, att han utan vidare kände sig hemma där. Nu kunde han röra sig igenom det tomma landskapet med olika hastigheter oberoende av tid och rum, men då medvetandet slutligen kom till liv, skedde det bland en massa bråte, som mitt liv utav olika anledningar vräkt upp på vägkanten. Själv var och förblev han enbart en speglare. Först visste han inte vad han skulle göra med mitt liv men slutligen bet han huvudet av skam med ett skallande ihåligt skratt, varvid det, som trots allt fanns kvar av hans beröring med mig, tog och fortfarande tar sin högst individuella tonträff mot nordanvinden. Han drar dock rocken tätare omkring sig för att hålla den andliga hösten borta. Men när han efter en viss tvekan ställer upp sig mot horisontlinjen, ser han genast en röst materialisera sig till kropp framför höstlöven nedan vägkanten. Själv tar han självklart rollen som tredje part, nämligen som kamera för läsaren. Tonhöjden är våldsamt uppskruvad och det är en man, som med överdrivet avståndstagande tar emot sin motpart.
– … och så får jag kritik för att jag överhuvudtaget håller ihop med dig.

Resten upplevs plötsligt som hans och vindens hemlighet, sedan hågkomsten nästan oförklarligt kastas till stumnad av något Bakomliggande. Det var hans och mitt gamla och till stora delar oförklarliga perspektiv och nu skulle han och slutligen jag få ett mycket större. Han knyter emellertid reflexmässigt ihop denna infekterade mening i en interaktiv soppåse utan att undersöka den närmre troligtvis för att den inte skall förorena sin visuella speldosa, ser nervöst på läsaren och befriar lungorna från den evigt återkommande drivångesten från mitt livsvärv, som nu blivit hans för att bättre kunna förbereda sig inför de prövningar, som verkligheten med säkerhet kommer att ställa på honom längre fram. Ändå kan han inte låta bli att förarga sig, även om han inser det meningslösa med att göra det. Det hade ju spelat mindre roll om man fått en god eller dålig vägkost att vandra vidare på bara den varit utförlig och sann och att han kunnat identifiera sig med den. Men i stället ställs man inför en avbruten mening med en stort outtalat bakomliggande meningsinnehåll, vars mellanrum aldrig tillfredsställande kunde utformas åtminstone inte i det tillstånd den för tillfället råkade befinna sig i! Förutsättningen var, att en verklig författare hade tillgång till vandrarens specifika kod, just då rollen närmade sig verklighetens logg. Eftersom Enn, vandraren, i denna belägenhet själv aldrig kunde tillskriva sig yrket utan enbart kunde tjäna som en tillfällig upptecknare av vad som för tillfället rörde sig i hans närhet, behöll den slutliga sättningen av meningen, hur autentisk den nu än var, skenbart sin bakomliggande hemlighet. Det måste ha funnits en bakomliggande händelse men den känner han inte till, men det gör jag. När den slutligen slås till en insikt genom en bakomliggande händelse, kan han vara lugn. Jag vakar över honom.

Samtidigt överraskades man av hur röststyrd spelplatsen föreföll att vara. En specificerad essentiell som den ovanstående repliken kunde dirigera ett helt händelseförlopp på scenens bakkant med en massa talande grupper oavsett om bakgrunden till skeendet hade skett i nutid eller i det förflutna. Fram träder olika figuranter men de har ingen pjäs att leva i eller försörja utan det enbart blir fråga om en sorts koreografi som ersättning för en story. Men för att få en aha-upplevelse måste alla de i scenen viktiga parametrarna vara riktade så, att man skulle kunna uppfatta denna lösryckta mening som en helhet baserad på ett skeende. Varje aktör på livets scen försöker oftast förgäves ge uttryck för sin variant, som på något sätt skulle få sanning och konsekvens åt honom eller henne, men upptäcker snart, att livet inte är gestaltningsbart på det sättet. Det är snårigt, oöverskådligt och ibland direkt oemottagligt att fångas upp av något skeende och därmed ett språk, eftersom livsbanan av naturen har en undflyende och outgrundlig karaktär och lever på tyst kunskap och igenkänning individuell för var människa.

Även om hans berättarväv inte beskriver honom tillfredsställande enligt egen åsikt och det undrar man då inte över beroende på den bristfälliga upptakten, ty den kräver, att man skall kunna identifiera sig själv i händelseförloppen, ser jag till, att den behandlar honom för övrigt utan anmärkning. Den nedgående solen skeletterar tillmötesgående hans enigma utan att avslöja min bakomliggande roll, så att det verkar, som om det vore hans självbedrägeri, som tar rymd och ger berättelsen rätt obalans, ty all text kräver ju en motsättning för att bli till. Därmed tror han, att han bättre kan uppmärksammas av en eventuell läsare, om han är sisådär vidlyftig med sanningen, då han åter går ut i ödsligheten och det ligger faktiskt en del i det.

Han känner, att han är i ”hemtrakter” nu efter en lång resa. Det känner han, ty vägkorsen, där han kan vila, blir allt tätare. Men han måste leva sig igenom texten i sin fulla utsträckning och skapa en roll därav; inte bara sätta sig i stum förbindelse med den. Men samtidigt har livserfarenheten från ett stökigt liv alltför stor rymd att ta med sig i den så kallade visibla matsäcken på en gång. Det står honom dock inte helt fritt att välja, vad han tror sig vara skapt för. Vissa händelser om mitt liv kommer han inte ifrån.

Han ler dock liksom jag åt skyarnas ekvilibristiska försök att ge honom fondbild som nattmansfolk. Visst vandrar han som alltid på natten, visst sover han på ensliga vägstråk men aldrig har han något, som någonsin liknade ett hem, även om det från tid till annan funnits ett magert substitut i sinnevärlden. Men folk - det har han inte med bästa vilja i världen kunnat tituleras. Fordonens långa ljuspelare från motorvägen slår honom dock till form då och då men mest som en ögonblicksbild, som får omisskännlig likhet av död. Kanske är han det redan, för varför skulle annars så många sanndrömmar utlösas under en och samma natt, men själv vet han bara, att så fort han vaknat i sitt sena nattläger, är det bara nya horisonter som gäller.

– Vill du inte ha…?

Flickans ögon spelar väl, då hon med en förebrående min ger omisskännligt besked vad hon vill, sedan hon efter lång tvekan visualiserat sig som skenbild borta vid vägkorset. Nu skulle han mer än gärna ha låtit henne försöka, för nu skulle han ha behövt hennes famn; det syns alltför tydligt på honom, men han vet inte längre, om hon lever.

Vinden får alltmer spelande karaktär, sedan dammet slår hans kontur till en kort blipp vid nästa strålkastare.

– Nej, du passar inte in. Jag säger bara som det är.

Den verkschefen hade inte behövt anstränga sig. Det framgick om intet annat på hans ögon.

– Du har väl inte en susning om vem du är.

Vandraren gör sig själv otjänsten att försöka ge svar på tal, men vinden förekommer honom med ett vinande, som dränker hans frustration till ett högt klagande ljud, som enbart väckte förstämning då som nu.

– Är det att ha en realistisk uppfattning om sig själv?

Rekryteringsofficerens självbelåtna skratt berör honom inte längre. Men visst hade vandraren bidragit med sådant han egentligen inte haft råd att ge uttryck för och det hade synbarligen bara straffat sig. Nu har han den tvivelaktiga fördelen, att ingen frågar, vem han är.

Vägkorsens möten får ny karaktär av månen, som spelar i trädens konturer. Månstrålarna får snart spel eller om man vill kalla det för hjärnstorm nästan som en människa, då den tar sig spelplats i ljusgatorna för att ge eftertryck och tonskrift åt hans liv och vandraren nickar bistert vid mötet, eftersom här är äntligen något han råkar begripa sig på.

– Jo, jomen. Här kör vi hårt med suppositorierna…

Hon behövde inte ens ursäkta sig med att patienten skall ju snart dö och vårt dåliga samvete behöver överleva natten… Han visste att en sådan avledande replik skulle komma förr eller senare, ty det tillhörde yrket enligt hans cyniska tappning. Men varför får han samtidigt en sufflerande röst om hur han borde ha känt? Vad har han för nytta av den nu? Livssituationer har ju alltid en benägenhet, att de aldrig upprepar sig.

Patientsansiktets rädsla får ett nästan vädjande uttryck, som bara virvlar förbi honom, ty vandraren vet bara alltför väl, att han ingenting kunde göra för henne nu som då. Han stack bara in läkemedlen i hennes analöppning och väntade bara på att hans eget obehag skulle släppa. Hon stönade bara till och försökte gripa hans hand som ett famlande barn.

Hon dog på efternatten.

– Man är ju inte beredd på att drabbas av död så här på morgonen, sade nattsköterskan, som om hon varit utsatt för något, som bara kunde kastas bort. Hennes rasslande skratt får häxkaraktär i honom av nordanvindens vinande inbjudning.

Vandraren hade uppenbarligen levt ett liv men vad hade han haft där att göra? Kaoset ökar hela tiden, eftersom han nu inser alltför väl, att det var hans levnadssätt, som gjort denna fråga retorisk. Människorna hade utnyttjat honom helt enkelt.

Det är alltför påtagligt, att han längtade efter en egen karaktär oberoende av min, men så länge detta inskränkta tilltal rådde, fanns det ingen plats för välkända vyer från stadslandskap, karaktärskapande förnimmelser eller andra intryck från svunna världar han kunde spegla sig i och framför allt inga storstilade porträtt av bekanta, ty han hade aldrig tillhört någon generation, som någon samlad kritikerkår uppfunnit för att skapa en konstlad igenkänning hos någon läsare. Han var och förblev ofullgången för att han formats av mitt vrakgods.

Samtidigt kan jag inte låta bli att nämna mitt gamla jag, som sitter fastnitad bland det allmänna och full av vandringsdrift och frustration försöker intervenera. Och ju mer han försöker, desto djupare skär fjättrarna in i hans lekamen och hans malande dialog får alltmer kritiska övertoner, då han får reda på, att du skall ingenstans i natt… Men ju mer han slås till form och insikt om, genom att en tillräcklig stark sanning passerar igenom honom, att han inte själv är föremål för uppmärksamheten utan det är en canossavandring som företas för att han skall alltmer hamna i förgrunden, ser man det på hans ögon. Han accepterar detta faktum, ler inåtvänt och tar lydigt röst av kråkorna, vars bevingade silhuetter kan stanna kvar allt längre, eftersom någon eller något apterat en ljusstråle, som skär rakt igenom väglandskapet och förskjuter det till scenbild med hjälp av de passerande fordonens luminöst pumpande energi.

Men eftersom vandraren slutligen knappast kunde ansvar för annat än sig själv beroende på den apati, som uppkom, då han konfronterades av det ena minnet efter det andra, ålåg det Bakomliggande att avgöra, vad som skulle finnas med. Iförda sina svarta kåpor kapar föreställarna ljuset, natten och vinden en massa rekvisita från vägens ljusspel för att på ett besvärande förutsägbart sätt tydliggöra, att även hemlöst vrakgods kan illumineras med koncentrerad dokumentation med hjälp av läsningens synergiska energi. Nu tycks den dramatikaliska iscensättningen ha färgats av idéer, som gick ut på, att ens eget liv behövde man inte vara rädd om, medan litteraturen fick bli en ersättning för allt övrigt. Vandraren såg till sin belåtenhet, att även ljudbilden insett, att den måste komma utifrån och närma sig scenen med fingertoppskänsla för att kunna tydliggöra, att visst mänskligt berättande med andra ord mitt bara blir till ett bland många irrelevanta fenomen, som denna väv skapar i förbifarten och som enbart ger snabba scenbyten, eftersom den inte kan spegla allt. I denna miljö kändes det därmed helt rätt att lägga minne efter minne löst ovanpå en berättarväv som ersättning för en linjär, kronologiskt berättad historia.

Moderns och faderns bilder passerade därmed bara förbi i ett töcken och trasades sönder av nästa ljuskarusell, då motorvägen flammade upp av en lastbils signatur. Han var väl medveten om att det regnade, men det liksom alla andra behov frågade hans kropp inte längre efter. Nu visste han förr eller senare att bäraren av repliken: och så får jag kritik för att överhuvudtaget håller ihop med dig, skulle spela upp till nachspiel framåt förnatten med entrérepliken: Du kan ifrågasätta metoderna kanske men inte vad jag sa… Yttrandet var försett med ett känslomässigt färgat men tyst vädjan och hade tillkommit i ett telefonsamtal morgonen därpå efter att Bjud-johan, sanningssägaren, varit älskvärd nog att tala om för vandraren, hur han känslomässigt upplevt honom. Till bilden hör ett skrapande ljud vid överföringen, som kunde fyllas med känslomässigt avvikande gods och Enn upptäckte, att han skrivit ned en massa instruktioner en gång i tiden om den högt uppdrivna andningen, som sedan han sedan fått stryka ned. Nu blir den en del av hans erfarenheter, som ingen vill ha.

Nu äntligen har den intertextuella vinden, som uppstått i röststyrningens process, där röst efter röst plötsligt tar plats utan presentation och lämnar sitt bidrag utan kommentar, hunnit i fatt själva händelseförloppen. Och därmed förstår vi andra, att det föregående, begränsande tilltalet upphört att existera. En betydligt mer generös scenograf hade således följdriktigt övertagit spelscenen. Alla möjliga spillror från livets intarsia kommer plötsligen Enn till mötes i form av att de välkända husfasaderna från fordom, sedan de likt ett eget hydraulsystem kunnat ställas på plats mitt framför honom. Men först måste de passas in den evigt ombytliga kvällsbräckning, som föreställarnas scenografi nu bjuder honom på. Därmed uppkommer också en spökbild av Bjud-johan i mellanrummen. Det enda, som skiljer bilden från vandrarens minnen, är, att även Johan numera är utelämnad till denna speciella form av scenografi men han är dock enbart prisgiven inför föreställarna. Natten gör nu öppet narr åt Johans försök att alltid rättfärdiga sina drifter genom att alltid fokusera på motpartens fel.

– I detta ljus är du nästan parodisk då du försökte: Varje gång man träffar folk, sitter man ju som på nålar. Kan det här verkligen stämma? Om vandraren ljög om sig själv, vad hade det då med dig att göra?

Uppenbart satt vandraren och tänkte på, om han bidragit till vissa formuleringar, som slår värld till form och därmed händelser. Men denna förhoppningsgivande spelöppning kommer dock snart på skam beroende på föreställarnas direkta intervention.

– Visst är det sant, återtar vinden bistert, innan Johan hinner svara. Den ser till att enbart vandraren kan höra följande sufflerande sanning: Men du, Enn, hade mytomanens…

Det är häpnadsväckande att detta sistnämnda faktum genom vindens försorg får en så ofattbar effekt. Ljuset får ånyo fullständigt spel, han tycks känna av hur orden fullkomligt maler sönder hans självkänsla, adrenalinet ökar i takt med andningen, men slutligen kan han bara genom att skrika rakt ut få tillfällig stopp på processen.

– Men nu talar jag sanning, skälver vandraren för att snabbt avspisas med: Hur lång tid har inte det tagit.

– Bakgrunden till de bakomliggande sanningarna, som natten nu tar fram, hade då sannerligen inte nattvandraren, då det begav sig, påminner honom sökarljusen oförsonligt med sitt intensiva blinkande.

Bjud-johan, sanningssägaren, behöver sannerligen inte inviteras, då vandraren slutligen slagit sig till ro för natten. Johan växer bara in i ljud och ljuskarusellen från ett par passerande folkvagnsbussar och ställer till med en hel föreställning. Trots att alla andra var överens om motsatsen, trodde han sig ha rätt att presentera den absoluta sanningen och var träaktigt oförstående, hur motparten ska ta det. Nu har det intertextuella under gestaltningsprocessen växt till sig i styrka i en sådan omfattning, att den styr upp hela scenografin och sufflerar alldeles utmärkt den intensiva ton, som nästa replik vill förmedla och ju längre yttrandet får stanna kvar i vårt medvetande desto mer ökar den i djup och styrka och slår slutligen medvetandet till rening: Det är sant, att Johan hade fått mer än en begränsad uppfattning om sina medmänniskor, men presenterade han insikter eller åsikter? En sådan fråga vet det bakomliggande, att varken vandraren eller vi andra kan besvara.

Men en sådan filosofisk avvikelse berör inte Johan. Vreden över ha insett att vandraren måste ha fler fel än han själv för att motivera hans nedlåtande tilltal, kunde inte ens han slå bort. Samtidigt kan han inte förneka följande debacle.

– Jag trodde ju att jag skulle ge patienten ett betyg på samma sätt som min psykolog hade gett mig… Naturligtvis hade jag ställt till det för handledaren i och med att jag hade skickat det slutliga resultatet till patienten… Men hon höll ju faktiskt med, då vi gick igenom den… Sen ville hon inte alls veta av, att hon sagt något av det där, då hon snackade med handledaren… Och så den andra, som gick upp tillsammans med mig… Hon presenterade just den typ av avhandling, som hela institutionen formligen älskade… intervjuoffret hade bara karaktäriserat sig som lönnfet och språkbegåvad… Jo då, jag var mycket mjuk mot henne… Det var först när jag påstod, att min patient troligen led av depression och lade fram alla mina idéer, som hon kom in i spelet: Men Johan, det har du inte kompetens för att avgöra… Och där satt jag med en avhandling, som inte ens blivit godkänd… Man såg direkt på den biträdande, att han hade förkunskap, vad som sedan skulle hända… Ja slutet blev att jag inte enbart tvingades skriva hur jag känslomässigt hade upplevt patienten… utan jag fick skriva om hela avhandlingen också…

Men vandraren var alltför intensivt upptagen med det faktum, att han inte kunnat mobilisera tillräckligt med resurser för att hålla sådana som Johan borta från sig för att vilja lyssna.

– Inte en lögn, hade han triumferande utropat efter en våldsam inkvisitorisk utfrågning.

– Hur kan du veta det, var vandrarens stående replik nu som då.

– Det syns ju i dina ögon.

Detta är numera elementära kunskaper för envar… Vindens oerhörda styrka, då den obönhörligt berättar sanning efter sanning, ger dock inte Enn någon tunghäfta. Det finns andra svarsrepliker, som spelas upp i vägrenen en bit bort, försöker han morskt.

– Det är bara ett ytterligare fattigdomsbevis att inbilla sig att man kan leva på dem, suckade vinden.

Vandraren vet att den har rätt, det ser man på honom, men hos honom tycks ingenting förändras. Yttrandena får därmed en besvärande relevans genom de rämnor, som föreställarna beslår hans världsuppfattning med. Där kan man inrymma hans ”sanning” om man vill.

– Johan har bara förmågan att bedriva ett ytligt psykologiskt resonemang och herre gud, om jag hade haft så lite att erbjuda. Du är ju en fantasibegåvning, vet jag. Det skall du väl inte missunna dig. Vad spelar det för roll om du låter din huvudperson åka kälke mitt på midsommarafton? säger en annan röst.

Nu var det inte frågan om det. Vad hade man för nytta av fantasin, om den alltid fick fel uttryck och att folk i bästa fall hade en besvärande tystnad till övers, hur han nu än ansträngde sig? Och att allt saknade form? Han fick också senare i livet uppleva, hur avgörande och omskakande händelser genom distansen i tid och rum får en nästan generande desarmering. Dessa män, som gav upphov till dessa repliker, hade sina sidor, de också. De gjorde bara vad de kände för. Deras levnadsstil kunde inte med bästa vilja i världen passa in i en normal agenda och… institutionen var väl sedan länge färdiga med oss också, tillade en av dem lite skamset. Han lämnar dem i ro framför ett café och vet därmed intuitivt, att han aldrig kommer att återse dem.

Johans stämma har nu nått utmattningens gräns i sitt nachspiel. Visst är det sant… (det hela gällde hans föräldrars berättigade oro för hans vettlösa alkoholkonsumtion)… men med hänsyn till… och då visste vandraren, att det äntligen var dags att sova. Och han behövde bara sluta ögonen för att bli ett med tiden och vägen.

Vandraren reser sig åter upp just då solen gått ned. Han måste vidare. Han funderade dock inte längre hur han skulle kunna finna ro i en värld, där det enda som erbjöds var vardagen. Och den kunde han aldrig lära sig att förlika sig med.

Docent Eriksson ansåg, att hans rättsläkare-adepter snabbt skulle konfronteras med vad yrket egentligen krävde av dem. Ju förr desto bättre. Jag tar rollen som städare, ty jag har överlevt tillräckligt många gånger som potentiellt död för att veta vad det handlar om. Det väg-lik, som polisen just hade försett docenten med, var något, som han inte tyckte, att han kunde undanhålla dem. Han granskade emellertid med allt mera stigande ilska vad den nytillkomne adepten slutligen fått ihop samtidigt som han i görligaste mån försökte hålla den i schack.

– Du har ju inte ens anmärkt hur han ligger, säger han med sammanbitna läppar.

– Jag vet inte hur man skall beskriva det. Det är som en bit rått kött har stelnat i kramp mitt på vägbanan.

Men docenten upplevde, att han började engagera sig så starkt, att det måste ha synts på honom.

– Kände docenten honom, frågar adepten förvånat efter en stund, då han förstår, att hans lärare inte längre kunde få bukt med sina känslor och ikläda sig lärarrollen, som han annars aldrig brukade ha några problem med.

– Nej, varför tror du det?

Erikssons ivriga röst kände emellertid alltför väl av en helt annan stämma, som kom från djupet av honom, men som han svalt ned den med ett försvarligt antal koppar kaffe. Samvetet hade den fördelen hos honom, att det inte brukade kunna simma.

– Jo visst kände jag honom, skulle rösten ha sagt. Han har hälften av en novell i rockfickan för att hålla verkligheten på avstånd precis som varje gång man råkade träffa på honom. Den enda skillnaden nu från då var, att den här gången fungerade det inte.

Docenten kunde dock inte neka sig nöjet att skaka så häftigt på huvudet, att adepten inte kunde undgå att upptäcka, att hans lärare ljög. Omständigheterna hade gjort det mera möjligt för honom som läkare att få tyst på sina inre röster än för den man, som levde ett så utsatt liv, att sanningen alltid förr eller senare skulle hinna upp honom och slå honom till förödmjukelse, oftast strax innan han trodde sig ha undkommit den.

Men hur skulle han kunna veta sanningen nämligen att intill honom … står jag i min tillfälliga roll och ler. Nu kan jag äntligen bli ett med dagern och natten… och bygga upp mitt nya jag … ty det var historien om min erbarmliga mänskliga levnad, som stod i vägen för min fortsatta inre utveckling.