Det är en mulen dag idag, väderleksrapporten säger att det kommer att snöa. Den svarta katten sitter i fönstret och tittar ut. Hon är en innekatt, en katt som kanske aldrig kommer att få känna gräs under sina tassar. Jag har bestämt att hon ska ha det så, eftersom jag behöver sällskap. Antagligen kommer jag att ta med henne till veterinären och kastrera henne. Jag kommer att ta ifrån henne möjligheten att få barn, precis som jag har tagit ifrån henne möjligheten att gå ut och springa fritt. Vem tror jag att jag är? Gud eller? Att leva ihop med en människa innebär konsekvenser för en liten katt. Om den vackra pälsiga svarta honkatten med sina bärnstensfärgade vakna ögon förlorar sin livmoder, sina äggstockar, och inte får gå ut, uppväger detta fördelarna med att under hela sitt liv få leva i trygghet, ständigt ha tillgång till mat och rent vatten, bli älskad, klappad, lekt med, sova ovanpå en varm person? Jag vet inte. Kanske. Hur ska varesig svarta katten eller jag kunna veta det? Sen tänker jag på mig själv, född rakt in i det svenska samhället där jag, trots trassel, faktiskt aldrig har behövt gå hungrig, alltid haft tillgång till tak över huvudet, alltid fått den vård jag behöver. Vad är det jag har fått ge upp, för att göra plats för detta andra, tillrättalagda? Det kan jag heller egentligen inte veta.

Svarta katten smyger ut i trapphuset, hon väntar vid dörren så snart hon märker att jag ska gå ut ifrån lägenheten, och sen smiter hon ut så snart jag öppnar den. Hon undersöker det kala golvet, nosar noga, känner med sina tassar. Jag kan tänka mig att golvet känns kallt och annorlunda jämfört med parketten inuti vårt hem. Jag lyfter in henne, säger "seså, lilla älskling", hon sätter sig på hallmattan och ser nyfiket på mig, lägger huvudet på sned och blinkar långsamt. Någonstans läste jag att det är en katts sätt att säga "jag älskar dig". Jag brukar blinka långsamt tillbaka, med ett hjärta tungt av skam och skuld. Jag lämnar henne, instängd i en lägenhet, för att ta mig till centrum och handla tonfisk. Dörren går igen, jag låser. Sitter hon kvar därinne? Vad tänker hon på? Häromdagen blev skulden så stor att jag skrev till ett katthem och frågade dem om jag möjligen kan få adoptera en annan katt. Igår fick jag svar på mitt kontaktförsök, och idag ska jag ringa upp för att boka tid för besök. Sen tänker jag återigen på mig själv, jag undrar vad som är mitt trapphus, när i mitt liv är jag och nosar på det okända, när i mitt liv känner jag kallt stengolv under mina tassar, där det normala är en varm parkett. Även jag är en liten svart katt, instängd i en lägenhet, även jag får mat och vatten serverat, varje dag. Visserligen har jag ingen varm människa att sova ovanpå, men samhällets funktioner tjänar som en varm filt. Ljuden i mitt hyreshus får mig att känna mig mindre ensam.

Jag har läst så mycket om katter, för att kunna vara en bra matte. Jag har läst så mycket eftersom jag ville göra rätt den här gången, från början till slut. I allt detta läsande snappade jag upp hur jag ska göra för att min skatt ska känna sig mindre ensam när jag lämnar henne för att handla mat. Det stod att katten mår bra om det är lite ljud i lägenheten, om jag lämnar radion på när jag går. Jag tänkte mycket på det här, jag undrade om hon tycker om väderleksrapporten, eller skvalmusik. P1, eller P3. Nu när jag går hemifrån slår jag igång lite Louis Armstrong. Svarta katten har inte klagat än så länge.

Det är längesen som jag skrev för nöje. Det har gått ännu mer tid sen jag läste som förströelse. Jag vet inte varför. Kanske borde jag ta reda på varför jag har väntat med att göra saker som jag tycker om, jag har väntat så länge. Jag har väntat sedan 2002 eller ännu längre. Jag minns inte ens när jag började vänta med att göra mig själv glad. Kanske borde jag ta reda på det? Eller inte. Kanske borde jag ta reda på vad jag blir glad av, och sen bara göra dessa saker. Kanske är det inte viktigt att veta varför jag har väntat. Svarta katten verkar inte behöva veta varför hon är instängd i en lägenhet. Hon verkar glad och tacksam för mat, värme, kärlek och tillgång till klättertorn. Rätt som det är går hon från sovande på soffan till att springa omkring, hoppa, skutta, som en tok. Hon brukar plocka upp en liten tygboll jag har köpt henne, komma tassande till mig, och uppfodrande lägga bollen mitt framför fötterna på mig. Då ska jag kasta den, och hon ska hämta. Hon frågar aldrig varför hon inte får gå ut, hon bara hämtar sin boll och lägger den framför mig. Hon vet vad hon blir glad av, och hon arrangerar sin värld omkring sig, så att den kan hjälpa henne att må bra.

Precis så borde jag också göra. Jag borde upphöra med att fundera över varför jag är instängd på en planet i centrum för det observerbara universum. Om jag tänker så, då är jag fången oavsett hur oändligt universum är. Om jag tänker så, då blir universum mitt Aniara. Hur ska en människa någonsin kunna vara fri, om friheten går förlorad redan innan tanken lämnar kroppen som ett uttalat eller skrivet ord? Nä, jag ska göra som katten Jag ska vara tacksam för det jag har, och jag ska ta min boll och lägga den framför fötterna på någon lämplig. Jag ska arrangera min värld precis så som den ska vara, jag ska samla på mig leksaker jag tycker om, och jag ska klättra i gardinerna. Sen ska jag lägga mig på soffan och vila, kanske medveten om att existensen endast är hypotetisk, kanske kan jag underhålla den tanken om jag tycker om att tänka, men den borde inte påverka mina känslor. Jag är fri att tänka, kanske är det inuti jag bör söka min frihet, och inte i rymden utanför.

Svarta katten ser ut igenom fönstret, jag har druckit upp mitt kaffe. Det snöar ute, det är mulet och grått. Hon går in och lägger sig på soffan, och jag tar på mig kläderna och går ut på en promenad. Nu startar dagen, ännu en dag, ännu sekundrar som förflyttar det ständiga nuet från framtid till dåtid. Jag tänker att allt har redan hänt, sen tänker jag att allting händer samtidigt, sen tänker jag att jag orkar inte tänka längre, jag klappar katten, och smyger ut genom dörren. Den här gången följde hon inte med ut i trapphuset, den här gången sover hon i trygghet, efter att ha sett sig mätt på snöflingorna.