Det finns där bakom honom
Han tvingar sig själv
att inte vända sig om
Så kanske det försvinner
av sig självt
Det finns dagar då han inte
vänder sig om en endaste gång
Jo, han har sett det
Förstod först inte
att det gällde honom
Han noterar vid varje möte
med en annan person om denne
vänder sig om eller inte
Han tar tag i jackkragen och liksom
drar ihop jackan
så att ryggen blir en sköld
Ifall det skulle behövas

Ibland föreställer han sig hur det vore
att inte ha något bakom sig
att bara ha sig själv
Han har nästan glömt
hur det känns
Är heller ingen mening att tänka på
Då växer bara det bakom honom
i styrka
och han blir som lamslagen

Han har pratat med sin lärare
Att han vill sitta längst bak
i klassrummet
Det fick han väl, sa hon
Och så blev det
Hemma vid middagsbordet har
de sina bestämda platser
Han hade helst suttit på
sin pappas plats, med köksfönstret
bakom ryggen
Men det är inte värt att ta upp det
Vad skulle han säga
om de undrade?

Så gick tiden, årstiderna avlöste varandra
Han började bli vuxen
och det hände mer sällan
att han reflekterade
över sin följeslagare
Men så en dag
när han var på väg till skolan
var det borta
Det var en mörk vintermorgon
Snön låg i drivor utmed vägarna
Han förstod först inte vad det var
Men hans steg blev längre
och kroppen kändes lättare
som att han flög fram
Han vände sig om, en, två, tre gånger
i tät följd
och det fanns inget bakom honom
Det var inte där längre
Det tog några dagar för honom
att bli säker på sin sak
Men till slut vande han sig vid det
Och så kom julen och sen var det vår
Då och då tänkte han på det
Varför just han?

Det var som hade det skapats
ett nytt utrymme
runt honom
Där han kunde släppa in andra
och släppa fram sig själv
Den han blivit
Eller egentligen alltid
hade varit