Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
En kort text om hur psykisk hälsa och ohälsa kan påverka oss. Hur vår egen uppfattning om hur världen ser på oss och vi ser på den varierar. Hur vi alla behöver någon som tror på oss och ser oss för den vi är.


När jag ler så är det ingen som ser.

Vad gör du när hela världen består av olika fack men du själv inte passar in i något av dem? Vad gör du när all din tid går åt till att försöka platsa in men där det aldrig är tillräckligt?

Varje gång jag går till jobbet, festen eller till och med bara är hemma och ska vara mig själv så känns det som att jag aldrig riktigt vet hur jag ska uppföra mig. Det är som att jag alltid tar på en mask av att vara samlad, lugn och självsäker. Sanningen ligger alltid långt i från det. Jag kan själv känna hur den personen jag visar upp inte är jag. Samtidigt kan jag inte heller säga vem jag är eller hur jag egentligen borde vara. Det är som att jag är ett tomt skal som alltid behöver fyllas med det som är mest lämpligt för situationen. Inombords vill jag bara skrika hela tiden. Jag vill bli den där rebellen som gör alla de där dåliga besluten som man vet är dåligt för en själv. Säga upp sig från sitt trygga jobb, bara åka i väg någonstans och be alla att dra åt helvete. Kanske börja leva som bartender igen på någon plats där ingen känner mig.

I stället sitter jag här på ett arbete som jag både trivs med samtidigt som jag inte gör det. Jag vet att jag kan så mycket mer än vad jag visar här men jag vet inte om jag orkar med ännu fler förändringar. Så är mitt arbete utvecklande? Absolut inte. Men är det roligt då? Nej. Egentligen vill jag ha det där tuffa och krävande jobbet men jag vet att jag inte orkar det i längden. Förra året kollapsade jag. Inte utåt sett så klart för då hade jag ju tappat min fasad och det är ju allt jag har. Nej i stället försökte jag försiktigt säga hur jag mådde, hur jag kände och att jag behövde hjälp. Men det är där problemet ligger. När du ber om hjälp men har en välbalanserad fasad, då är det ju ingen som kan se att du behöver hjälp. Där är jag nu. Jag har bett om hjälp men svaret är att det inte går att hjälpa mig. För jag mår ju bra. Jag har jobb, familj, stabil ekonomi och inga större svårigheter. Men att få höra det svaret gör mig ännu argare. Det gör mig arg för det är ett bevis på hur trasig utåt sett man behöver vara för att alla runt om ska förstå. Men jag har jobbat så hårt för att bygga upp min fasad. För att bygga upp mitt liv från de trasiga spillrorna som låg på marken av mitt yngre jag. Ska jag behöva knacka på de sprickorna som finns kvar mellan skärvorna och se allting falla samman igen innan alla andra kan se det?

En gång hade jag någon som lyssnade på mig. Som kunde se de där sprickorna mellan glasskärvorna jag försiktigt limmat ihop över åren. När jag fick beskriva hur jag upplever mitt liv så liknade jag det med en hink fylld med vatten. Alla människor har en hink med vatten som är hela deras liv. Ibland händer det att lite vatten skvalpar över när det blir ostadigt, för så är livet. Allt är inte en dans på rosor. Men min hink skvalpar inte bara över, den är trasig. Min hink är fylld med hål som jag frenetiskt försöker täppa igen med mina bara händer samtidigt som jag ska försöka undvika att allt för mycket vatten skvalpar ur. Problemet är också att min hink har så många hål att jag har inte tillräckligt många fingrar för att täcka alla. Så i stället måste jag försöka täppa igen de största hålen och samtidigt gömma min hink bakom ryggen så att ingen ser. För när jag sedan ler, tror alla andra att min hink också är hel.

Men vart går gränsen? Hur kan vi någonsin veta om någon runt om oss är nöjda? Kanske allas hinkar är trasiga. För som sagt, om någon ler så tror vi att deras hink är hel.




Skapa | Skriva av T1nk3l
Läst 108 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2021-04-03 00:55



Bookmark and Share


  Hopplös själ
Fasaden känner man igen.
Så länge allt verkar bra utåt så kan ingen se eller skada.
Fast inombords finns något helt annat.

Tar till mig dina ord.
2021-04-13
  > Nästa text
< Föregående

T1nk3l
T1nk3l