Samma nätter, men olika skal.
Samma dagar, men olika pansar.
Färdas genom strömlinjeformad livslust.
Det som för oss samman, inte dåtidens vintermörker,
utan snarare den optimistiska vårens kärleksljus.
Det som skimrar, en gnutta fantastisk vemod,
vilar som trötta monarkfjärils vingar.
Under år av oro, nu äntligen hon anar broöppningen.
Stränder av oss sakta mynnar ut i ett porlande glitter hav.
En dans med pilgiftsgrodorna och när ska jag bli hel igen?
Kippar efter andan.
En kyss av morgonens sol och jag fyller på ego kontot.
Det vackra ändå segra över tristessens bitterljuva gråa.
Du vilar fortfarande på min utsträckta arm.
Den andra smeker dig över skymningen och gryningen
så sakteliga smyger sig fram, som den panter hon är.
Jag ser din värld i din halvöppna blick.
Någonstans mellan syrenlila och mandelblom.
Kyssen. Den återförenade kyssen.
Kalkvit tystnad. Vad hennes märkvärdighet lämnar
psykologiska blåmärken efter sig.
De måste få läka i lugn och ro.
Men tills dess.
Jag nynnar med i gårdagens snöflingor.
Klamrar mig fast vid din verklighet.
Du skimrande Supernova.
Den andra solkiga smogen darrar i luften
och jag känner hennes majestätiska blygsamhet.
I ett eko.
Där förvildade svanar överlever.
Redan persikodoften anas.
En frukost nyss serversd.
Jag följer den med blicken.
Skunkarna återvänder.
Så även jag.
Och de minnen vilar i blå marmor.
Putsas till.
Musslor bär himlens sorg.
Vad annat kan jag göra än att lyssna
till melodin av det ögonblick som gick förbi,
på barfota fötter.
Skyndar mig att le emot dig.
Innan det är försent.
Du viskar mitt namn rosenguld.
Och vad kan vara vackrare än det.
Denna vårdag som var igår.