Skogen var ett magiskt barndomsland. Som låg både bortom och nära i utkanten av skolgården. Det var vårt rike. Ett förbjudet område intill den faluröda småskolan med sina tre lågstadieklasser. Från fotbollsplanen löpte en stig upp bland träden. Med det skrämmande höga berget på vänster sida. Där vi en gång fann en dold grotta. Och i den en äkta stenåldersyxa. Ibland sökte jag mig dit på rasten. Fast man inte fick. Som om fåglarna lockade mig. Kanske granarnas sus inte fick ro utan mig. Jag, som var ett skogens barn.

Vi var tre flickor och tre pojkar på vår gata. Mellan oss och skogen låg ett vidsträckt fält som vi ibland genade över. Oftast tog vi grusvägen. Under våra händer förvandlades cyklarna till vilda hästar på prärien. Barbacka red vi. Höll manen i ett fast grepp. Andades in den varma ångan från djurets kropp. Jag var Winona, dotter av Dakota. Mitt långa hår dansade med vinden.

Vid skogskanten parkerades våra hästar och vi var inte längre Sioux utan Skogsfolk.

Vårt läger låg dolt en bit in i skogen. Vägen dit gick genom en magisk glänta. Där fanns ett djur som såg ut att vara av trä. Mellan skymning och gryning sprang hinden vilt mellan träden. I mossan kunde vi se de svaga sm¨avtrycken av klövar. Våra händer strök över den skrovliga trähuden. Pulserande av solvärmen. Nog blinkade ena ögat åt oss. Knappt märkbart.

I ungskogen växte ett par stolta fjällskivlingar som strävade likt pelare mot grantopparna. Gigantiska i en barnablickspegel. Eller var det kanske en lurig panterflugsvamp?
Där fanns blåbär, harsyra och stensöta. Vildhallon och nyponsnår. Det var vad vi barn fick livnära oss på i skogens rike.

När skymningen skylde skogskanten vilade vi barn ofta redan trötta och gonattsagade i våra sängar. Drömmande om nästa dags äventyr. Undrande vad som sker i vår magiska värld då solen sömnigt sänker sig bortom det nåbara.

Så en dag bestämde vi oss. När det mörknar skulle vi bege oss till skogen. Till vårt hemliga läger. Kanske skulle vi äntligen få se hinden springa vilt mellan träden. Andlöst tysta satte vi oss på våra cyklar. Trampade mot skogen så mörk. Så skrämmande. Men ändå lockande. Vi passerade gläntan där hinden stod orörlig. Opulserande trähud utan solvärme. Ingen glimt i ögat. Besvikna traskade vi vidare. Så annorlunda allt var. Och läskigt. Vårt läger låg orört men oinbjudande. Vi tog varandras händer. Som av rädsla.

Så återvände vi hem. Kanske var det just den kvällen magin förlorade sin kraft. Eller är det tiden som har förbleknat den?