Din magsäck svart av kol
och ditt kranium snaggat
båren du vilar på är av stål
nu är den din vagga

du ville bara komma hem igen
även fast du inte minns hur det såg ut innan
så valde du alltid bort verkligheten för den oändliga dimman

nu ligger du med slangar i näsan på lasarettet
svalde tillräckligt med värktabletter
för att det som kändes så äckligt skulle kännas bättre
din pappa hulkar och gråter med ansiktet dolt i vita servetter,
synen är förskräcklig
din mamma har lämnat din sida för att gå och köpa cigaretter
ack, dessa ljumma sommarnätter
på väggen i sal 215 dansar solkatter och silhuetter.