När allt lever utan större problem
kan känslorna vila.
Fast lite ångest kräver det att få sitt stick.
Så där ja ! Det var det första...det andra i juli.

Du har väntat i bilen...alltid väntar du på mig.
Och jag kommer. Alltid tillbaka till dig.
Du vill säga nåt till dina föräldrar
så vi tar oss till begravningsplatsen.

Medan du viskar nåt till dem som jag inte hör
tittar jag i smyg på dig och gråter av glädje.
I 40 år har du och jag vandrat tillsammans.
Nu ska vaccinet ge oss många år till.

Du har dina skavanker och jag har mina.
Vi pratar om dem i den takt de dyker upp.
De ger sig av i ungefär samma veva.
Kroppsliga bekymmer tål inte dagens ljus.

Älskade älskade vän, vad skulle jag göra utan dig.
Kanske ta en annan slags spruta
och bli kvar på körrgårn för evigt...
Jag vet inte, jag säger att, jag vet inte.

Vad du skulle göra utan mig ?
Det vill jag faktiskt inte veta.
Delar av oss båda har börjat växa ihop.
Jag, blev du och jag, blev vi.

Hur ska man då kunna veta
om man orkar leva som kluven ? Äsch !
Jag undrar tills vidare bara en liten sak.
Vad var det du viskade till stenen ?

Tillsammans blir vi mer och mer natur.
Relativt ointresserade av varför, när och hur.
Vi fortsätter som hittills att äta, prata, skratta och sova.
Jag tror dock att du i hemlighet längtar efter dem.

Det var jobbigt att få barn. Vi gjorde så gott vi kunde.
Nu börjar barnbarnen komma
och vi vet vi har gjort vårt jobb okej.
Nu ska vi så sakta öva oss på att säga hej.

Pappa sa att livet är konstigt.
Mamma att man får ta en sak i sänder.
Jag tyckte de sa så simpla saker.
Nu säger jag precis på samma sätt.

Det fanns nästan inga fel
det fanns nästan inga rätt.
Det är lite skrämmande att känna sig hel.
Jag säger att ingenting i livet var lätt.