Som att sudda bort allt det rätta
och med mening kliva rakt in i det
som kom för att fela.

Som att glömma vem man är och
ikläda sig rollen av okänd identitet.

Som att ge hjärtslagen giftig och
förgörande näring.

Som att dansa inför en blick som
sprider sårande vågor.

Som att öppna hela sig och inse
detta fel alldeles försent.

Som att stå på kanten av en vulkan
och inse vikten av balans.

Som att stå där ansad och avklädd.

För att elden brann tills ett jag, blev
till ett darrande försvar.

Sekunder av mer minus än plus.

Nu är det slut på viskningarna, nu
sprider sig allt i ett rop.

Men ser man på, nu glittrar havet av solglitter. Jo minsann, det toppar ju allt. Där kan man sitta, i betraktelsens  centrum och måla tankarna milda igen. Det här är ingen film det är en sanning med ett sparat manus och replikerna  rispar en stund av varje sekund. Det håller inte, det höll aldrig längre än dit. Det är den bedrövliga sanningen och de rättigheterna tjänar man inget på. De ligger i ett flytande arkiv och därifrån rymmer understundom lätt-förtöjda ord. De vinner inget på detta för nu går solen upp och ner och allt är som det ska. Karlavagnen visar sig till och från på nattliga timmars vandring och livet flyter på. När orden inte får plats så ska de ut.. Nu är det sagt.