Idag är jag 28.
För lite mer än 3 år sedan bestämde jag mig för att fortsätta kämpa.
För lite mer än 3 år sedan bestämde jag mig för att inte ge upp.
För lite mer än 3 år sedan bestämde jag mig för att kämpa oavsett hur svårt det skulle bli.

Jag visste att det skulle bli tufft.
Jag visste att det skulle vara svårt.
Jag visste att det skulle ta tid.

Jag har haft bra perioder.
Jag har haft dåliga perioder.
Jag har ändå fortsatt kämpa.

Jag har haft återfall.
Återfall till drogerna.
Återfall till självskadebeteendet.

Men jag har rest mig upp igen.
Jag har varit utan droger (om man inte räknar 2 återfall) i mer än 6 år
Jag har varit utan självskadebeteendet i exakt 4 månader idag.

Från att inte kunna se en framtid efter min 25års dag.
Från att inte kunna se något annat än mörker.
Från att inte kunna leva mitt liv fullt ut.

Till att fylla 28år.
Till att kunna se ljuset.
Till att kunna leva mitt liv som jag valt att leva det.

Även om jag kommit en bra bit på vägen.
Har jag en lång sträcka kvar.

Även om jag börjat leva ett liv värt att leva.
Har jag fortfarande mina dåliga stunder.

Även om jag börjat få ordning på allt jag varit med om.
Har jag fortfarande minnen som plågar mig.

Men jag lever fortfarande.
Men jag kämpar fortfarande.
Men jag tänker inte ge upp.

Jag vet att jag har en plats på jorden.
Jag vet att jag har ett uppdrag att utföra.
Jag vet att jag har en betydelse.

Jag kanske inte är den starkaste.
Jag kanske inte är den snyggaste.
Jag kanske inte är den alla vill vara.

Men jag är mig själv.

Jag är den jag är.
Jag står för den jag är.
Jag står för vad jag tycker.

Jag är Anna.
Jag är en kämpe.
Jag är en krigare.

Jag har mina ärr.
Jag har mina demoner.
Jag har vad jag behöver för att bli starkare.

Jag är stolt över resan jag gjort.
Jag är stolt över hur långt jag kommit.
Jag är stolt över att jag inte gav upp.