Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
För kärleken till min syster... Kapitel 3


Löftet


Så den dag 2006 när telefonen ringde och det var dags att införliva löftet som jag gett min syster 30 år tidigare hade jag precis fyllt 52 år och levde ett typiskt "Svenssonsliv" med man och barn, villa, volvo och hund, som en av mina vänner uttryckte det. I ett flera decennier långt och (trodde jag) tryggt och lyckligt äktenskap, där barnen som lämna tonåren bakom sig flyttade hemifrån den ena efter den andra. Det var bara "lillen" som bodde kvar hemma. Vi hade bra jobb, en bra ekonomi och jag såg fram emot att så småningom gå i pension vid 55 år.

Alla i familjen och några nära vänner visste om min systers sjukdom och mitt löfte att ge henne en av mina njurar om den situationen någonsin skulle uppstå. Eftersom de kände mig, tog jag för givet att alla förstod att jag menade allvar, och att de hade accepterat det för länge sedan. Alla i familjen visade på sina olik personliga sätt sin kärlek och respekt för min syster och alla ville henne väl. Som mamma och hustru tog jag naturligtvis för givet att mina barn och min man (även våra nära vänner) kände samma sak för mig och att de skulle stötta, backa upp, finnas där för mig och hjälpa mig igenom en operation om den situationen någonsin uppkom. Det här var inget vi pratade ofta om på något sätt, men tryggheten i att vi som familj alltid ställer upp för varann, var en självklar sak för mig. Även om vi inte alltid hade samma åsikter så skulle vi komma överens om en och samma ståndpunkt. Det var den sanningen jag levde i. 

Därför kom det som en chock för mig att mötas av den totala front av negativa kommentarer från allihop i familjen och bland de allra flesta av våra vänner när jag berättade att det var dags för mig att införliva löftet till min syster. Ingen tyckte att det fanns någon som helst anledning till att jag behövde hålla löftet till henne. "Varför förstöra något som är friskt, för något som redan är sjukt." är bara en av de hjärtlösa och känslokalla kommentarerna jag möttes av, och indikerar hur empatilöst de alla resonerade. De enda som stod på "min sida" utöver min syster och pappa, som också erbjudit sig att donera en av sina njurar, men var för gammal för att göra var min underbara vän Rosita. Genom åren som följde blev vi ett sammansvettsat gäng som på olika sätt stöttade och hjälpte varandra genom varje motgång och gladdes stillsammans över varenda medgång.

Ju mer de andra argumeterarde för att jag inte skulle genomföra donationen, desto mer bestämd blev jag över att det var rätt sak för mig att göra. Någonstans under de hårda diskussionerna och deras konstiga och negativa bemötanden blev jag  medveten om en inre energi som höll på att göra sig hemmastadd ungefär vid solarplexus. Där låg den och värmde och lyste upp mina tankar och känslor. Tack vare den kraften visste jag att donationen var rätt att göra för mig, och var en stor anledning till varför jag blivit född. Fråga mig inte hur jag visste det, men en dag fanns vissheten där. Och de gjorde mig trygg. Samtidigt gav den förståelse för de andras reaktioner och samtidigt insikten att de aldrig skulle förstå mig, hur mycket jag än försökte förklara. De var inte färdiga ännu, sa kraften mig. Ändå gav jag inte upp utan speciellt för min man försökte jag berätta vad det var för stark kraft som drev mig, eftersom jag så gärna ville att detta skulle bli vårt gemensamma äventyr, och få honom med "på tåget". Tyvärr gjorde jag bara hela situationen ännu värre. Han slog ifrån sig allt jag sa och kallade det för "humbug" och trodde att jag fått en religiös "knäpp."

Och fastän jag inte insåg det just då, utan blev jätteledsen över hans respektlösa och känslokalla reaktion, tog jag ett av mina första steg mot skapandet av Det Goda Livet som jag lever i idag. Insikten att "Det är omöjligt för en människa, som enbart lever efter sina fem sinnen i en femsinnesvärld, att förstå den energi som ligger bakom uttryck som "en inre kraft, eller mental vishet" var född. Tillvaron hemma och förhållandet mellan mig och min man förvandlades i alltmer negativ riktning i takt med att min andlighet och mentala medvetenhet ökade. Äktenskapet förvandlades från varm trygghet till ett iskallt helvete.

När alla mina belackare till slut insåg att jag inte tänkte backa från mitt löfte och att det inte spelade någon roll vad de sa eller hur de bemötte mig, var det som om min familj och deras vänner (de var inte mina längre) gemensamt kommit överens om att skapa en oigenomtränglig allians, dit jag inte var välkommen. Kort sag; De frös ut mig.

Samtidigt närmade sig mitt första möte med läkaren som i slutändan skulle avggöra om jag dög till donator eller ej. Förberedelsens tid hade börjat.

 




Prosa (Roman) av Evelyn Falk Möller VIP
Läst 563 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2021-04-14 13:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Evelyn Falk Möller
Evelyn Falk Möller VIP