Arvsmassa
min generations arvsmassa ligger inbäddad i mikroplaster
vi drömmer, även när vi inte sover
bakom blåljus-skärmen har vi den mest verklighetsfrånvända fönsterplatsen
en imago vars sköra vingar krossas av det tunna nät som omsluter fjärilshoven.
tunnelbanelinjer löper som ekens rotsystem under marken
parallellt förbinder och sätter upp hinder
i mitt land målar skymningen staden i akvareller
och vi letar våra tvillingsjälar på tinder
men vi består alla av samma antal atomer
när skolbyggnader blivit evakuerade och står öde
och solen ler, tränger vi upp ur marken likt rhizomer
sprider ut oss i innerstans parker som kluster av klöver.
fåglarna på torgen är de samma oavsett,
äppelträdet växer inte långt från äppelskruttet
och vår himmel klär i samma brudslöja under större delen av sommarlovet, när vi inte kvävs av värmeböljan
när vi täpper till läckorna som våra föräldrar försökte dölja
som deras föräldrar gjorde i skroven.