Rudolf hette en man
Det var en grann karl
Mörkhårig, godhjärtad, snar till skratt
Men han ägde just inget
mer än sin egen arbetsdugliga kropp
Ida log igen
De gifte sig utan all ståt
fick en kull alldeles "äkta" ungar
Kanske fick de en slant ändå
för de köpte en egen gård, om än blygsam
Grödan trivdes i den bördiga jorden
I lagår'n stod djuren prydligt i båsen
och i stallet en präktig ardenner
I trädgårdens lummiga skrymslen och vrår
lekte vi barnbarn i förpubertetens lyckliga år
Utanför köksfönstret grävde Rudolf en rabatt
där han planterade rosor, glödande röda
De ropade ut hans kärlek till Ida
Varje år sydde min mor
en ny klänning till mormor i fin satin
mormor blev fin
Men klänningarna kom aldrig i bruk
de hängdes in i en garderob
Jag förstod: De hade en psykologisk funktion
De symboliserade det liv
som mormor ville ha levt!
Klänningarna ropade ut den besvikelse
som fanns i hennes själ!
Allt som kunde verka flärd
fanns inte i mormors och morfars värld
De hörde till djuren och jorden
Det var glest mellan orden
och det man sa rörde timliga ting
Allt som hörde det andliga till
stoppade man undan i själen
där det fick ligga och gro
Traumat från ungdomen satt i
Ida månade om sina nära och kära
men hela sitt liv var hon rädd för
"främmat folk".
Trauman av det slag som Ida hade
hör till det förgångna
Dock är jag viss om att det idag
finns trauman av annat slag