Jag föddes i eld.
Luften, tjock med rök var svår att andas.
Hostande, kröp jag fram.
Jag rörde mig långsamt, så snabbt jag förmådde, med brännande ögon och strupe.
Stapplande tog jag mig framåt, jag visste inte vart men jag visste att det var bort, någon annanstans.
Jag kom ut, frisk luft fyllde mina lungor och rödsprängda ögon såg solens ljus.
Men hostan var kvar och röken, dimman en evig del av min själ.
Jag sprang, så fort benen bar, långt, långt bort ifrån elden.
Jag sprang över fält, över berg, över länder och hav men varthän jag for fanns det rök, fanns det eld.
Den fyllde mina lungor, kvävde mig och med väsande andning tog jag mig vidare.
Tillslut vek sig mina knän och i mitt stilla sinne förstod jag.
Jag är menad för elden, ur eld är jag sprungen och i eld ska jag åter förgås.