Fann sömnlös förtvivlan om natten,
den drabbade mig oförskyllt
utan min mening

som regnet mot fönstret
som städade allt
och hårdhänta vinden
till rening.

I samklang det slog mig
som piskrapp i själen till straff
och örfil mot kinden.
Så utlämnad, utmattad föll jag
medan timmarna gick efter tolv,
men inte till marken -
utan liknande under mitt golv.

Famlande, fallande fann jag
där nere i mörkret och djupet
ett kvarglömt, bortglömt ljus
med antändbar tråd -

att oväntat så med morgonljuset
få besegra sitt mörker till sist ändå,
tack vare
en oförtjänt, obekant nåd.