De klor som en gång tillhörde mig.
Nu sakta vissnat bort.
Den gigantiska discokulan i natthimlen sken.
Avslöjar mina tårar.
Stjärnorna inom oss magiskt, så magiskt.
Jag nästan kan snudda gryningens skymning.
Minnen pulveriseras till mortlad marmor.
Det vackraste blir ännu en knippe månsken bort.
Känner sötman av dina ord.
Ännu doften av det vi förlorat.
Ett vacuum av tystnad, jag känner dess nakna andetag.
Närhelst njutningen avtar du blyertsgrå smekning.
Gnuggar drömmar ur livets hav.
Sträcker ut min hand för att röra vid verkligheten.
Men allt jag snuddar.
Förvandlas till flortunn fauna.
Jag sänker blicken.
Återfår balansen mellan våren och sommaren.
Men ändå.
Huden känns kall som rimfrostens snö.