Det är så märkligt, bara synen av henne i mitt huvud får mitt ansikte att känna sig varmt och mer koncentrerat. Mina händer spänner sig som att minnet gömmer sig i fingrarna och vill komma ut. Jag försöker verkligen beakta varenda detalj utav henne varje gång hon är på besök i mitt hjärta. Hur hennes hår var så lockigt och tjockt efter en skur. Hur fin hon var när hon log och vilken känsla hon gav när ögonen följde efter. Ögonen, bruna som kastanjer, som man kunde drunkna i. Hennes mjuka fina händer. Hur elegant och intagande hennes personlighet var. Hennes lena kropp, som tätt emot min kändes som en tyst stillsam morgon. Hennes läppar, som för mig var perfekta, för när de placerades på mina var det som att känna den varma mjuka sanden som man gräver in mellan tårna efter ett dopp. Dina kramar var alltid av de största värme och din kärlek kändes alltid oslagbar, men orättvis. För mina kramar kunde aldrig reparera bekymmer, även ifall du sa att min beröring var betryggande.