Kim klev in i en taxi, den hade skylten tänd och hon uppgav adressen, varpå skylten slocknade. Bilen började rulla, men höll hastighetsbegränsningen och Kim hade bråttom, blev en smula otåligt och lät detta färga rösten. Hon verkade ha synpunkter på körningen. Eftersom hon saknade såväl bil som körkort, hade hon valt att ta taxi, då det var sent på natten och kommunal trafik slutat gå. Hon hörde föraren yttra något, det lät som 'Do it yourself'. Varpå chauffören fort gled ur bilens förarsäte, låste dörrarna med ett klick på en nyckel i handen. Detta gick så fort och förekom i en enda flytande rörelse, vilket fick till följd att hon inte kunde lämna bilen. Hon var inlåst i baksätet och kunde från sin plats inte nå att köra själv därifrån. Bilen var av en sådan modell att det var en skjutbar lucka i glaset som skiljde baksätet från bilens framsäten. Det började regna och till slut föll droppar alltmera intensivt mot bilens rutor. Kim sjönk villrådig tillbaka där bak och försökte tänka. Skulle föraren bara lämna bilen på gatan? Det var i och för sig ingen större trafik så bilen stod inte precis i vägen för några andra fordon. Som hon var ganska kort borde det gå att ligga där i sätet, hon var ungefär 163 lång och med uppdragna knän och den lilla handväskan i famnen lade hon sig till vila. När hon vaknade var det dag och hon hade fått solen i ansiktet. Hon kastade en blick på sitt lilla armbandsur och såg att det var litet efter tio på förmiddagen. Hon kom ihåg att det varit lördag igår, så hon räknade inte med så mycket hjälp heller. Bilens rutor var strimmiga efter nattens väder och även om de verkade kunna torka efter hand i solen, så hon inte till någon större trängsel på gatan. Folk tog det nog lugnt på en söndag. En ung kvinna som rastade en hund kom förbi och Kim hann inte signalera sin nödställdhet. Snart skulle det nog komma någon hon kunde vinka till sig. Efter en trekvart kom kvinnan med hunden åter, men hon var litet för långt borta, för att kunna uppmärksamma något annat än sin egen verklighet. Kim började bli både hungrig och törstig, men ingen människa uppmärksammade hennes belägenhet. Ett barn hade kommit helt nära bilen och när Kim knackade på rutan och vinkade, så vinkade barnet tillbaka och försvann sedan ur synfältet. Kim försökte slå sönder ena rutan, men allt hon lyckades åstadkomma var några hårda smällar och glaset gav inte vika. Någon gång på eftermiddagen vaknade hon ur en kort slummer. Hon försökte se efter om hon såg något genom framrutan och fick syn på ett flygblad under vindrutetorkaren. Eller var det verkligen ett flygblad? Det kanske var parkeringsböter, vilket gjorde henne hoppfull. Bilen kunde nog inte bli stående där 'hur länge som helst'? Så suckade hon för sig själv, skylten på taket var släckt och ingen såg ut att vilja kännas vid bilen. Någon antog säkert att chauffören bara gått hem efter passet och skulle återkomma när nästa pass började. Kanske när det blev natt igen. Men kanske att föraren var ledig flera dagar och under tiden skulle Kim hinna dö av brist på vatten och föda. Hon började gråta tyst för sig själv, sedan grät hon litet högre och till sist började hon skrika. Det stod en mörk taxi på gatan och från den hördes märkliga ljud. En polis bromsade in sin motorcykel i jämnhöjd med den och hörde dämpade rop från fordonet. Skulle han eller skulle han inte? Det var dags att äta något, han kunde alltid återkomma och så drog han på gas igen och försvann bortåt gatan till. Kim hade tappat sin vanliga attityd och 'mask', ömsom hade hon blivit rasande och ömsom hade hon förtvivlat. Hon lade sig ned på sätet igen och intog en uppgiven tystnad. Hon vaknade av att en ruta i bilen krossades och att någon bröt sig in i den för att söka stjäla utrustningen i framsätet. Hon hann inte resa sig och begära hjälp, allt var över på ett ögonblick och tjuven försvann lika hastigt som den kom. Men nu öppnade hon luckan visslade genom fönstret, det var ju öppet nu för vem som helst att höra. Hon busvisslade och efter några minuter hade en man kommit för att be henne 'dra åt...', längre kom han inte, sedan kom det fram en till och ännu en och så slut både polis och när hon väl befriats ur sitt fängelse svimmade hon på gatan. Då hon kom till sans igen i en ambulans på väg till ett sjukhus, lovade hon sig själv att aldrig mera söka sig på att åka taxi igen.