Kim klev in i en taxi, den hade skylten tänd och hon
uppgav adressen, varpå skylten slocknade. Bilen
började rulla, men höll hastighetsbegränsningen

och Kim hade bråttom, blev en smula otålig och lät
detta färga rösten. Hon verkade ha synpunkter på
körningen. Eftersom hon saknade såväl bil som körkort,

hade hon valt att ta taxi, då det var sent på natten
och kommunal trafik slutat gå. Hon hörde föraren yttra
något, det lät som 'Do it yourself'.

Varpå chauffören fort gled ur bilens förarsäte, låste
dörrarna med ett klick på en nyckel i handen. Detta
gick så fort och förekom i en enda flytande rörelse,

vilket fick till följd att hon inte kunde lämna bilen.
Hon var inlåst i baksätet och kunde från sin plats inte
nå att köra själv därifrån. Bilen var av en sådan modell

att det var en skjutbar lucka i glaset som skiljde baksätet
från bilens framsäten. Det började regna och till slut föll
droppar alltmera intensivt mot bilens rutor.

Kim sjönk villrådig tillbaka där bak och försökte tänka.
Skulle föraren bara lämna bilen på gatan? Det var i och
för sig ingen större trafik så bilen stod inte precis i vägen ´

för några andra fordon. Som hon var ganska kort borde
det gå att ligga där i sätet, hon var ungefär 163 lång och
med uppdragna knän och den lilla handväskan i famnen

lade hon sig till vila. När hon vaknade var det dag och
hon hade fått solen i ansiktet. Hon kastade en blick på
sitt lilla som armbandsur och såg att det var litet efter

tio på förmiddagen. Hon kom ihåg att det varit lördag
igår, så hon räknade inte med så mycket hjälp heller.
Bilens rutor var strimmiga efter nattens väder och även

om de verkade kunna torka efter hand i solen, såg hon
inte till någon större trängsel på gatan. Folk tog det nog
lugnt på en söndag. En ung kvinna som rastade en hund

kom förbi och Kim hann inte signalera sin nödställdhet.
Snart skulle det nog komma någon hon kunde vinka till
sig. Efter en trekvart kom kvinnan med hunden åter,

men hon var litet för långt borta, för att kunna som nog
uppmärksamma något annat än sin egen verklighet.
Kim började bli både hungrig och törstig, men ingen

människa uppmärksammade hennes belägenhet. Ett
barn hade kommit helt nära bilen och när Kim knackade
på rutan och vinkade, så vinkade barnet tillbaka och

försvann sedan ur synfältet. Kim försökte slå sönder ena
rutan, men allt hon lyckades åstadkomma var några hårda
smällar och glaset gav inte vika. Någon gång samma dag,

på, eftermiddagen vaknade hon ur en kort slummer. Hon
försökte se efter om hon såg något genom framrutan och
fick syn på ett flygblad under vindrutetorkaren. Eller var

det verkligen ett flygblad? Det kanske var parkeringsböter,
vilket gjorde henne hoppfull. Bilen kunde nog inte bli som
stående där 'hur länge som helst'? Så suckade hon för sig

själv, skylten på taket var släckt och ingen såg ut att vilja
kännas vid bilen. Någon antog säkert att chauffören bara
gått hem efter passet och skulle återkomma när nästa pass

började. Kanske när det blev natt igen. Men kanske att den
föraren var ledig flera dagar och under tiden skulle Kim
hinna dö av brist på vatten och föda. Hon började gråta

tyst för sig själv, sedan grät hon litet högre och till sist
började hon skrika. Det stod en mörk taxi på gatan och
från den hördes märkliga ljud. En polis bromsade in sin

motorcykel i jämnhöjd med den och hörde dämpade rop
från fordonet. Skulle han eller skulle han inte? Det var
dags att äta något, han kunde alltid återkomma och så

drog han på gas igen och försvann bortåt gatan till. Kim
hade tappat sin vanliga attityd och 'mask', ömsom hade
hon blivit rasande och ömsom hade hon förtvivlat. Hon

lade sig ned på sätet igen och intog en uppgiven tystnad.
Hon vaknade av att en ruta i bilen krossades och att någon
bröt sig in i den för att söka stjäla utrustningen i framsätet.

Hon hann inte resa sig och begära hjälp, allt var över på
ett par ögonblick och tjuven försvann lika hastigt som
den kom. Men nu öppnade hon luckan visslade genom

fönstret, det var ju öppet nu för vem som helst att höra.
Hon busvisslade och efter några minuter hade en man
kommit för att be henne 'dra åt...', längre kom han inte,

sedan kom det fram en till och ännu en och så slut både
polis och när hon väl befriats ur sitt fängelse svimmade
hon på gatan. Då hon kom till sans igen i en ambulans

på väg till ett sjukhus, lovade hon sig själv att aldrig mera
söka sig på att åka taxi igen. Och om hon bara kommit
levande från detta äventyr och hunnit lugna sig en smula