Skadorna tycks tillta
i det ingenmansland
där äng en gång var åkers moder.

Ur alla inhägnade gropar
läcker bläck, rök och slem
under frätande blekmedel.

Ingen undgår vrålen
när de svullna massorna
lägger pussel med slägga.

Ändå försöker ängen spira,
likgiltigt nedspydd och hånad
av blåtatuerad likgiltighet.

Precis som svalor
som spottar blod
och hatar sina hem.